Ett av de starkaste minnena jag har från lekis är när vi satt i en stor ring mitt på golvet med färgade kritor och ett stort vitt pappersark framför oss. (det finns såklart fler minnen, men det var det här som kom fram just nu)
Vår fröken startade klassisk musik och sade åt oss att blunda och rita precis vad vi tänkte på när vi hörde musiken.
Det var stora träd med massor av gröna löv, vulkaner och vågor. En riktig blandning av tankar.
Nu, när jag ligger i sängen och spotar, blundar jag och ser olika bilder framför mig. Jag lyssnar på The Road av Nick Cave & the bad seeds, någon slags filmmusik.
Det är stora gröna ängar blandat med mörka kyrkogårdar.
varför gör man inte på det här viset oftare?
Det var ett himla bra sätt att öppna barns sinnen på. Tack till förskolan i Ödeshög, Polarn tror jag att det kallas. Tack!
(Däremot vill jag inte tacka den läskiga tanten som bodde ovanför lekis, som matade sina katter med gift och tryckte upp mig mot ett staket så jag blev livrädd. Såhär i efterhand kan jag förstå att hon blev arg på mig, den lilla snorungen som hade fått för sig att hon var elak mot sina djur och gav dem kattmat med gift i, när jag hällde ut katternas mat varje dag. Jag var rädd för henne! Lever hon fortfarande?)
Ja, dagis var en trevlig tid i mitt iv. Förutom den dagen i veckan då flourtanten kom. det var mindre trevligt, men säkert bra. Hoppas det fortfarande är så!
Alexandra Lindgren 6 år
