På en brygga vid ett hav

Jag sitter utomhus. På en brygga som hör till mitt hem här i stocka. 

Bakom mig kluckar havet och vinden tränger in under min jacka. Det är mörkt och ganska kyligt, men på samma gång väldigt rogivande och mysigt. 

Jag är ensam, sånär som på lorentz som fyller mina öron med den mest fantastiska av musik. 

Tobias ligger inomhus och värmer upp soffan. Snart ska jag krypa ner där även jag.

Jag har precis varit nere vid den lokala återvinningsstationen och slängt diverse skräp. Mjölkkartonger, konservburkar och liknande som för bara en månad sedan utan tvekan skulle ha hamnat i hushållssoporna. Nu har Andreas, min bror, fått mig att börja källsortera. Helt på tiden!

Det är faktiskt inte direkt tidskrävande att skölja ur förpackningarna och gå iväg med dem. Du gör en bra insats för miljön samtidigt som du får en promenad och mindre hushållssopor.

Som Lorentz säger, brorsan we're all good!

Tobias ringde precis. Frågade var jag var, var jag tog vägen. Jag sa att jag alldeles strax skulle komma in.

Först ska jag bara suga in det allra sista av hälsingeluften och havsdoften för imorgon åker jag tillbaka till Solna. Önskar jag kunde stanna här, men skolarbetet kallar.

Alexandra Lindgren 

På återseende

Jag ligger i en brun skinnsoffa på Strandvägen i stocka.

Intill mig har jag en lampa, resten av rummet är mörkt. Här ligger jag i min ensamhet och lyssnar på the Cranberries. Fantastiskt band, fantastisk musik.

Det har hänt så otroligt mycket sedan sist. Jag vet inte hur detaljrikt jag ska eller bör gå in på händelserna. Jag tänker mig att jag tar det i korta drag.

Jag kom hem från Afrika (tar mer om resan i något kommande inlägg) och kände mig helt uppochner i mitt huvud. Det hände så fantastiska och livsomvändande saker där. Otroliga, fascinerande och makalösa saker. Saker jag kommer minnas för resten av mitt liv.

Det hände även mindre bra saker där.

Saker som delvis ledde till stora beslut i livet. Husförsäljning och separation. Detta hade möjligtvis hänt ändå, vem vet?

Livet är oförutsägbart, det är ett som är säkert.

Början av sommaren var, som ni kanske kan förstå, otroligt jobbig. Alla dessa beslut som skulle tas, alla praktiska detaljer att ta tag i.

Resten av sommaren däremot, ojojoj nu pratar vi. Det var den bästa sommaren i mitt liv.

Jag har träffat kvinnan i mitt liv, min bästa vän. Evelina Jakobsson.

Vilken tjej, hon är så spontan, idérik, glad, sprallig och alldeles alldeles fantastisk. Vi har hittat på så mycket tok den här sommaren. Partyn, myskvällar, skitsnack, promenader, mys vid klipporna och massor av sång och dans. Helt fantastisk vän, jag är så glad att hon kom in i mitt liv. 

Det är ett tag sedan vi träffades nu, men jag vet att hon finns där. För tillfället bara ett par kilometer bort, men i (numera) vanliga fall ca 30 mil bort. Vi kommer till det senare. 

Den 11 juli var en minnesvärd dag. Dagen så jag skulle få reda på ifall jag kom in på utbildningen eller inte.

Jag hade sökt flertalet program på olika skolor söderut i Sverige. Kände att jag var tvungen att komma bort, att göra något annat. 

Mitt förstaval var global utveckling på Stockholms universitet, men jag kom in på mitt tredjeval: utveckling och internationellt samarbete på Södertörns högskola i flemingsberg. 

Samma kväll, 11 juli, satt jag och Lisa på klipporna nere vid Moränga och drack vin. Firade mitt antagningsbesked. Fantastiskt!

Det allra största som hände sommaren 2014 är att jag gick och blev kär. Oväntat och oplanerat, men så blev det. Kärleken är även den oförutsägbar. Och fantastisk.

Han heter Tobias och är helt underbar.

Tillsammans har vi haft mysiga picknickar, badat i havet, skrattat, druckit vin (en hel del av den varan. Ibland kanske lite väl mycket, iaf från min sida), besökt otroligt vackra platser, åkt runt i bil och bara haft en underbar sommar.

Det här har verkligen varit den bästa sommaren i mitt liv. Svåra tider, men huvudsakligen fantastiska. 

Det har nu blivit höst. Delade meningar om årstiden och dess händelser. Jag är glad att jag kom in på skolan, men samtidigt känns det hemskt att jag inte längre bor i denna fantastiska by. Att jag nu är skriven hos min bror i Solna.

(Inget fel med det såklart, det är mest tanken på att vara långt ifrån de man älskar som är värst).

Min skolgång tar vi i ett annat inlägg!

Jag bor nu ca 30 mil ifrån mina vänner och min kärlek. Fysiskt långt långt borta, men psykiskt nära.

Det viktiga nu är att hålla kontakten, att träffas så ofta man bara kan.

Evelina kommer till Stockholm på torsdag och Tobias på fredag. Jag kunde dock inte hålla mig, 11 dagar utan honom räckte. Igår satte jag mig på tåget och åkte hit. Imorgon kl 05:57 går tåget hem igen.

Så nu ligger jag här i soffan hemma hos Tobias, mitt hem när jag är här. Han kommer strax hem från sitt jobb och då ska vi kramas. Saknaden och längtan är otroligt stark när man är ifrån varann på det här viset. 

Jag är så tacksam att jag har er, kära vänner, som stöttar mig i min skolgång. Mitt val att flytta dessa 30 mil bort. Jag älskar er ❤️

Nu kom han hem, nu ska här mysas ❤️💋

Alexandra Lindgren 

I sinom tid...

Hej på er!

Jag inser att det är lång tid sedan jag senast var här, alldeles för lång tid.

Jag ska berätta för er om afrikaresan, hur mitt liv vändes upp och mer samtidigt som det vändes ut och in. Jag ska berätta för er om nyfunnen vänskap, sommarkänslor, tatueringsplaner och den kommande höstens otroligt spännande utmaningar.

Jag ska berätta allt detta, men inte än. I sinom tid ska ni få veta. Nu ska jag sova, klockan är trots allt 02.28 och jag ska arbeta imorgon.

Kram sålänge!

Alexandra Lindgren 

Mars träningsutmaning

Nu är det ny månad igen. Mars.

Februari månads träningsutmaning gick inget vidare, den var jobbig. Både fysiskt och psykiskt. Jag gillade inte alla burpees, men framförallt gillade jag inte att det var olika träningsformer varje dag.

Nu när vi går in i mars tänker jag köra en lite lättare utmaning. Dels för att det kräver mindre tankeverksamhet och dels för att jag ska till Afrika. Vill inte ha för avancerat schema när jag inte vet hur dagarna kommer se ut.

Häng på ni också!

Alexandra Lindgren 

Drömmar om våren

Jag vandrar runt i vår trädgård. Lyssnar på fågelkvittret. Tänker att jag någon dag ska lära mig fåglarnas olika kvitter, lära mig höra vilken slags fågel det är. 

Jag sätter mig på altantrappan en stund. Får sällskap av Mozart.

Det är molnigt idag, endast två plusgrader. Ändå hör jag hur det droppar från taken. 

Grusgången upp till huset är något isig, snön ligger kvar på gräsmattan på framsidan. På baksidan och på sidorna av huset är det nästan helt grönt. 

På min vandring har jag sett flertalet löften om att våren är på väg.

Rabarberna börjar synas, syrenhäckarna har fått knoppar, likaså hallonbusken och de svarta vinbären. 

Borta vid slänten har dvärgaklejan börjat komma fram och smultronbladen grönskar.

Jag inser att om våren ska komma i den här farten kommer jag missa den.

Jag åker till Afrika om blott fyra dagar.

När jag är tillbaka i Sverige den 1 april hoppas jag att våren inte är över. Jag älskar våren, speciellt nu när vi bor i hus och verkligen kan njuta av den. 

Jag längtar efter att få smutsa ner mina händer med ogräsrensning. Att få olja in altanen. Att få den första svenska solbrännan. Att plocka fram cafémöbeln och få njuta av solens strålar i den. Att få känna doften av blommor.

Att få tillverka vårt kommande grönsaksland. Att få springa mina joggingrundor med solen i ansiktet.

Jag längtar till våren.

Jag vet att det fortfarande är februari och att snöstormarnas tid på länge inte är över, men man får faktiskt drömma.

Alexandra Lindgren 

Vaccinationernas slutskede

Jag har nu tagit alla sprutor jag ska ha innan jag reser till Afrika.

Polio dos 5, hepatit B, tuberkulos, gula febern, meningit och rabies. Alla dessa vacciner har fungerat bra, inga biverkningar eller konstiga symptom. 

Det som var lite besvärligt var tuberkulosen, jag fick inte tvätta atmpartiet där de stack in sprutan på åtta veckor. Vattentäta plåster vid varje dusch. Det var det enda jag behövde tänka på, inget annat. Det har gått riktigt bra, jag är inte längre spruträdd.

Vid första besöket var jag nervös och ställde många frågor, kommer det göra ont? Vilken spruta kommer kännas mest? Kommer jag få biverkningar? Är det vanligt att folk svimmar här inne? Vilken är den vanligaste vaccinationen? 

Ja, sådär höll jag på. Kanske mest för att försöka dölja min nervositet, men även av ren nyfikenhet.

Nu, 10 sprutor senare, så är jag varken nervös eller rädd längre. Nu kan jag åka till vaccinationscentralen på lunchrasten, ta min spruta och sedan åka tillbaka och jobba. Jag har blivit van.

Och till er som undrar, tuberkulosen kändes mest då den sprutas in precis under huden och inte in i muskeln. Den gjorde inte ont, men den kändes mest.

Det var sprutorna det. Sen har jag ätit tre tabletter mot tyfoidfeber och druckit en dos dukoral mot kolera. Där har jag en dos kvar att dricka, sedan är jag klar där också.

För två helger sedan började jag med malariatabletter. Det finns två olika tabletter att välja på, en variant som man ska ta en gång i veckan i 11-12 veckor och en variant där man ska ta en tablett om dagen i sju dagar.

Jag har den förstnämnda tabletten. Lite bökigare, men då det är väldigt lätt att få biverkningar så valde jag att få dem i Sverige istället för att förstöra en vecka i Zimbabwe.

Sedan kan jag fortfarande få biverkningar när jag är där, men jag hoppas jag slipper.

Biverkningar jag blev förvarnad om av vaccinationssköterskan var oro, mardrömmar, sömnproblem och illamående. Härliga förväntningar hon gav mig!

Här nedan kan ni se de vanligaste enligt bipacksedeln:

Det står även längst ner att om man kräks inom 30minuter efter att ha tagit en tablett så ska man ta en till.

Om man kräks inom 30-60 minuter efter första tabletten så behöver man bara ta en halv till.

Sådana här texter gör mig nervös då jag verkligen avskyr att kräkas. Att inte kunna andas varken genom munnen eller näsan samtidigt som magen vänder sig är inget jag vill uppleva om jag får slippa.

Första tabletten kände jag inte av. Jag blev lite yr på måndagen (tog tabletten på söndagen), men inte mer än så.

Andra tabletten kände jag av efter ca 30 minuter. Då blev jag yr, riktigt yr. Det kändes som om jag skulle svimma.

Av och till under kvällen fick jag den känslan och även då och då under måndagen.

Inget illamående än, hoppas jag slipper.

Två veckor tagna, 10 veckor kvar.

Dessutom står det i bipacksedeln att jag kan få biverkningar upp till ett halvår efter att jag tagit sista tabletten, alltså tills slutet av oktober. 

Jag har räknat ut att jag har vaccinerat mig och tagit tabletter för lite drygt 6000kr. Dyrt, men nu kan man nästan se mig som fullvaccinerad. Kan åka nästan vart som helst och göra nästan vad som helst. 

Till exempel åka till Afrika och ta hand om vilda djur. Testar det så får vi se :)

10 dagar kvar till avfärd...

Alexandra Lindgren 

Nytt utseende

För två helger sedan var mor och far uppe och hälsade på oss.

Mamma klippte håret på Anton och skulle toppa även mitt hår. Det blev kortare än jag hade väntat mig, bra mycket kortare.

Då hon inte fick fortsätta klippningen blev det väldigt ojämnt så igår var jag på Style it och fixade till det. Om mamma hade fått fortsätta så hade resultatet säkert blivit bättre, men jag vågade inte chansa.

Före, om än något rufsigt och ovårdat:

Efter:

Som ni ser är det bra mycket kortare än förut. Och ljusare.

Jag älskade mitt hår förut, det var snygg färg och bra längd. Det var perfekt att dra fingrarna igenom och få bak utan problem. Perfekt att sätta upp i tofs eller fläta. Perfekt, bara väldigt slitna toppar, därav mammas klippning.

Min nya frisyr trivs jag inte lika bra med då den är kortare. Inget av ovan nämnda exempel går att få till som det är nu.

Visst är färgen snygg, men lite mörkare hade inte skadat.

Jag vet att jag, om några dagar, kommer vänja mig vid det nya utseendet och tycka om det, det är en vanesak.

Sen är det som Anton säger, det växer ut. Jag är nu i en mellanperiod, om några månader är det längre och då ska det göras om igen :)

Alexandra Lindgren