söndag 30 augusti 2015

sentimental

Det är ett år sedan idag. Ett år sedan jag lämnade stocka för ett liv i Stockholm.
Jag minns hur huset stod helt tomt och mina föräldrar så snällt väntade medan jag och Tobias åkte hem till honom för att säga hejdå.

Vi låg där och höll om varandra i sängen. Jag grät. Han tröstade mig. Sa att vi kunde klara det, att vi var starkare än vi trodde och att vår kärlek övervinner allt.
Han skjutsade mig till Evelina så vi fick säga hejdå. Fler tårar.
Vi åkte vidare hem till huset där mamma satt i deras bil och väntade.
Han kysste mig oxh vi sa hejdå. Jag hade inga tårar kvar.
Sedan åkte han, jag minns hur hans lilla silvriga bil försvann bakom grannens häck. Han var borta.

Mamma och jag åkte strax efter.
Vi stannade på en restaurang i Hudiksvall och åt lunch minns jag. När vi skulle åka vidare mot Stockholm höll jag på att ta fel utfart, höll på att åka tillbaka mot Sundsvall. Jag var inställd på att åka hemåt, fast jag visste att mitt nya hem var i Solna hos min bror.
Det skulle bli en spännande resa, jag såg fram emot att få träffa nya människor och att få utbilda mig. Att göra något annat.

Skolan började. Det var nervöst och spännande. Jag kände mig oallmänbildad och trögfattad, men var villig att lära mig nya saker. Jag hade köpt ett nytt kollegieblock som jag skrev i. Visste inte vad som var viktigt oxh inte under föreläsningen, men jag antecknade för fullt.
På varje rast ringde jag till Tobias. Ja, flera veckor i sträck pratade vi så fort det famns tillfälle.

Andreas och jag hade det bra tillsammans. Pratade, skrattade och hade allmänt roligt. Vi åt brunch, fikade på stan, läste böcker, lyssnade på musik och en hel del andra saker. Det gick riktigt bra att bo tillsammans.
Men ack vad jag saknade min Tobias.
Jag, som var van att somna bredvid honom, skulle nu sova ensam på en soffa 30 mil ifrån honom. Svårt.

10 dagar klarade jag utan honom, sedan var jag tvungen att åka hem till stocka och hälsa på. Vilket möte, så mycket kärlek. Sådan saknad. Det var fantastiskt att komma hem. Det var så det kändes, att jag kom hem.
Jag stannade ett par dagar, sedan åkte jag tillbaka igen. Någon dag senare kom han, Evelina oxh Mattias och hälsade på mig. Vi hade några dagar tillsammans men sedan åkte de hem igen.
Jag klarade inte av avståndet så man kan säga att jag åkte en hel del tåg mellan Hudiksvall och stockholm under några veckors tid.

Jag trivdes inte i skolan. Jag kom aldrig riktigt in i studierna och jag hittade aldrig motivationen eller det brinnande intresset. Kände mig mest underlägsen alla andra och hade mest ångest. Så många frågetecken. Hur skulle jag göra? Var ville jag helst vara?
Jag fick en mindre depression, orkade inte göra något. Grät mycket, hade konstant tankar i huvudet, det var aldrig tyst. Funderingar, ångest, ångest, ångest.
Tobias fick mig att ringa diverse människor som eventuellt kunde hjälpa mig.
Jag minns hur jag gick flera varv runt råstasjön i Solna och pratade i telefonen. Först med Tobias, sedan med en jourhavande medmänniska och tillsist hälsocentralen i Hudiksvall. De skulle ge mig en tid hos kurator.
Under dessa veckor kände jag mig som den ensammaste människan i världen. Utan min kärlek, utan vänner och med prestationsångest över skolan och enorm ångest över att inte veta vad eller hur jag ville göra. Hemsk tid!

Tillslut flyttade jag hem. Hem till Tobias och stocka. Hem.
Jag visste fortfarande inte vad jag skulle göra med mitt liv, men jag visste att jag ville vara i närheten av honom. Och att den utbildning jag hade hoppat på inte var för mig.
Hösten gick och sedan vintern. Jag hade fortfarande ångest och kände mig deprimerad. Gick hos kuratorn utan vidare resultat. Vad skulle hon kunna göra? Vad skulle jag göra?

Började jobba igen i mars och efter det har det egentligen bara rullat på. Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra 'när jag blir stor', men jag är mycket mer harmonisk nu och lever inte med samma ångest. Den kan visa sig ibland, men för det allra mesta håller den sig borta.

I maj fick vi reda på att vi väntade barn. Att Tobias och jag ska bli föräldrar. En familj. Det var en planerad och efterlängtad graviditet.
Jag är nu i vecka 21 och vi kan knappt vänta till januari då det är dags för förlossning. Hur kommer hon vara? Vem blir hon lik? Vad får hon för intressen? Älskade lilla barn, vi längtar efter dig.


Jag tror det är dags att avrunda här, klockan är ändå 00:38 och jag ska jobba imorgon. Tobias är iväg på lagfest med fotbollen och jag ligger i sängen och är sentimental. Jag saknar honom, men vet att han snart kommer vara hemma. Vet att jag inte behöver vara utan honom lika länga i år som förra året vid den här tiden.
Tänk hur livet kan bli ändå.
Vem trodde att det här skulle ske? Ett år sedan idag åkte jag från stocka för att börja ett nytt kapitel i livet i Stockholm.
Nu ligger jag här hemma i stocka med en växande mage. Fantastiskt.
Älskade liv, du är oförutsägbar.

Alexandra Lindgren