onsdag 26 februari 2014

Drömmar om våren

Jag vandrar runt i vår trädgård. Lyssnar på fågelkvittret. Tänker att jag någon dag ska lära mig fåglarnas olika kvitter, lära mig höra vilken slags fågel det är. 
Jag sätter mig på altantrappan en stund. Får sällskap av Mozart.

Det är molnigt idag, endast två plusgrader. Ändå hör jag hur det droppar från taken. 
Grusgången upp till huset är något isig, snön ligger kvar på gräsmattan på framsidan. På baksidan och på sidorna av huset är det nästan helt grönt. 

På min vandring har jag sett flertalet löften om att våren är på väg.
Rabarberna börjar synas, syrenhäckarna har fått knoppar, likaså hallonbusken och de svarta vinbären. 



Borta vid slänten har dvärgaklejan börjat komma fram och smultronbladen grönskar.



Jag inser att om våren ska komma i den här farten kommer jag missa den.
Jag åker till Afrika om blott fyra dagar.
När jag är tillbaka i Sverige den 1 april hoppas jag att våren inte är över. Jag älskar våren, speciellt nu när vi bor i hus och verkligen kan njuta av den. 

Jag längtar efter att få smutsa ner mina händer med ogräsrensning. Att få olja in altanen. Att få den första svenska solbrännan. Att plocka fram cafémöbeln och få njuta av solens strålar i den. Att få känna doften av blommor.
Att få tillverka vårt kommande grönsaksland. Att få springa mina joggingrundor med solen i ansiktet.
Jag längtar till våren.

Jag vet att det fortfarande är februari och att snöstormarnas tid på länge inte är över, men man får faktiskt drömma.

Alexandra Lindgren 

torsdag 20 februari 2014

Vaccinationernas slutskede

Jag har nu tagit alla sprutor jag ska ha innan jag reser till Afrika.
Polio dos 5, hepatit B, tuberkulos, gula febern, meningit och rabies. Alla dessa vacciner har fungerat bra, inga biverkningar eller konstiga symptom. 
Det som var lite besvärligt var tuberkulosen, jag fick inte tvätta atmpartiet där de stack in sprutan på åtta veckor. Vattentäta plåster vid varje dusch. Det var det enda jag behövde tänka på, inget annat. Det har gått riktigt bra, jag är inte längre spruträdd.
Vid första besöket var jag nervös och ställde många frågor, kommer det göra ont? Vilken spruta kommer kännas mest? Kommer jag få biverkningar? Är det vanligt att folk svimmar här inne? Vilken är den vanligaste vaccinationen? 
Ja, sådär höll jag på. Kanske mest för att försöka dölja min nervositet, men även av ren nyfikenhet.
Nu, 10 sprutor senare, så är jag varken nervös eller rädd längre. Nu kan jag åka till vaccinationscentralen på lunchrasten, ta min spruta och sedan åka tillbaka och jobba. Jag har blivit van.
Och till er som undrar, tuberkulosen kändes mest då den sprutas in precis under huden och inte in i muskeln. Den gjorde inte ont, men den kändes mest.

Det var sprutorna det. Sen har jag ätit tre tabletter mot tyfoidfeber och druckit en dos dukoral mot kolera. Där har jag en dos kvar att dricka, sedan är jag klar där också.

För två helger sedan började jag med malariatabletter. Det finns två olika tabletter att välja på, en variant som man ska ta en gång i veckan i 11-12 veckor och en variant där man ska ta en tablett om dagen i sju dagar.
Jag har den förstnämnda tabletten. Lite bökigare, men då det är väldigt lätt att få biverkningar så valde jag att få dem i Sverige istället för att förstöra en vecka i Zimbabwe.
Sedan kan jag fortfarande få biverkningar när jag är där, men jag hoppas jag slipper.
Biverkningar jag blev förvarnad om av vaccinationssköterskan var oro, mardrömmar, sömnproblem och illamående. Härliga förväntningar hon gav mig!
Här nedan kan ni se de vanligaste enligt bipacksedeln:


Det står även längst ner att om man kräks inom 30minuter efter att ha tagit en tablett så ska man ta en till.
Om man kräks inom 30-60 minuter efter första tabletten så behöver man bara ta en halv till.
Sådana här texter gör mig nervös då jag verkligen avskyr att kräkas. Att inte kunna andas varken genom munnen eller näsan samtidigt som magen vänder sig är inget jag vill uppleva om jag får slippa.

Första tabletten kände jag inte av. Jag blev lite yr på måndagen (tog tabletten på söndagen), men inte mer än så.
Andra tabletten kände jag av efter ca 30 minuter. Då blev jag yr, riktigt yr. Det kändes som om jag skulle svimma.
Av och till under kvällen fick jag den känslan och även då och då under måndagen.
Inget illamående än, hoppas jag slipper.
Två veckor tagna, 10 veckor kvar.
Dessutom står det i bipacksedeln att jag kan få biverkningar upp till ett halvår efter att jag tagit sista tabletten, alltså tills slutet av oktober. 

Jag har räknat ut att jag har vaccinerat mig och tagit tabletter för lite drygt 6000kr. Dyrt, men nu kan man nästan se mig som fullvaccinerad. Kan åka nästan vart som helst och göra nästan vad som helst. 
Till exempel åka till Afrika och ta hand om vilda djur. Testar det så får vi se :)
10 dagar kvar till avfärd...

Alexandra Lindgren 

onsdag 19 februari 2014

Nytt utseende

För två helger sedan var mor och far uppe och hälsade på oss.
Mamma klippte håret på Anton och skulle toppa även mitt hår. Det blev kortare än jag hade väntat mig, bra mycket kortare.
Då hon inte fick fortsätta klippningen blev det väldigt ojämnt så igår var jag på Style it och fixade till det. Om mamma hade fått fortsätta så hade resultatet säkert blivit bättre, men jag vågade inte chansa.

Före, om än något rufsigt och ovårdat:

Efter:

Som ni ser är det bra mycket kortare än förut. Och ljusare.
Jag älskade mitt hår förut, det var snygg färg och bra längd. Det var perfekt att dra fingrarna igenom och få bak utan problem. Perfekt att sätta upp i tofs eller fläta. Perfekt, bara väldigt slitna toppar, därav mammas klippning.

Min nya frisyr trivs jag inte lika bra med då den är kortare. Inget av ovan nämnda exempel går att få till som det är nu.
Visst är färgen snygg, men lite mörkare hade inte skadat.
Jag vet att jag, om några dagar, kommer vänja mig vid det nya utseendet och tycka om det, det är en vanesak.
Sen är det som Anton säger, det växer ut. Jag är nu i en mellanperiod, om några månader är det längre och då ska det göras om igen :)

Alexandra Lindgren 

tisdag 11 februari 2014

Fredrik Backman - En man som heter Ove

Alltså jag förstår om ni börjar tröttna på mig då det här är mitt tredje inlägg på bara några timmar. Det här med matteräkning skjuter jag upp i det längsta som ni kanske har förstått nu.
Iallafall, jag måste bara dela med mig av det här.

Jag älskar att läsa böcker. Det gör hela min familj. När jag har läst ut en bok tar jag med mig den ner till mina föräldrar så de också får läsa den. Samtidigt tar jag med mig deras lästa böcker hem till mig så jag kan läsa dem.
Det gör att jag ofta läser böcker som jag kanske inte skulle ha läst eller köpt i vanliga fall.
Som den här boken jag ska berätta om nu, En man som heter Ove.



Boken är skriven på ett så otroligt bra sätt. Backman får mig att leva mig in i berättelsen, känna samma känslor som personerna i historian. Han får mig att tänka till, värdera mitt liv, känna lycka, skratta högt och gråta hejdlöst.

Huvudpersonen Oves liv innehåller så mycket kärlek, sorg och kontrollbehov. Så mycket ilska och aggression. Så mycket ömhet och saknad. 

Backman vet hur han ska uttrycka sig för att få mig, som läsare, att bli berörd. Att känna igen mig, att skratta och att gråta. 
Jag har hulkat mig igenom bokens sista kapitel. Gråtit så högt att katterna tittat konstigt på mig. Gråtit så att jag har skakat i hela kroppen och fått andningssvårigheter. Gråtit av sorg, men också av en otrolig glädje.
Om du får möjlighet måste du läsa den här boken. Måste.


Alexandra Lindgren 

I solstolen

Nej, hörrni.
Det här med att räkna matte skjuter jag upp tills i eftermiddag. 
Det är ju otroligt dumt om jag missar denna härliga "vårdag" i februari genom att sitta inomhus och kura.

Jag plockade fram en solstol och satte mig under köksfönstret. Här är det lä från två håll och ca 20 grader. 
Tyvärr råkar den här platsen vara katternas toalett, men det kan man ju försöka bortse från. Bajs är väl ändå en doft som hör våren till?



Alexandra Lindgren 

Vårkänslor

Jag vet, det är på tok för tidigt, men nu är dem här. Vårkänslorna.
Solen skiner in genom persiennerna, fåglarna kvittrar, snön droppar från taken, vägarna blir bara och katterna solar sig i fönstren.

Idag är en sådan dag då man bara vill vara utomhus. Man är glad och förväntansfull. Man får tusentals idéer och tankar. Man vill olja in altanen som fortfarande är full av snö. Man vill leta efter vårblommor som ännu inte kommit. Man vill sy gardiner. Man vill sitta och läsa en bok i solskenet. Man vill göra många härliga och kreativa saker, men man vill inte sitta inomhus och plugga matte. Sådant man måste göra. 

Jag åker till Afrika om 19 dagar och då måste jag vara lite mer förberedd på det kommande högskoleprovet. Jag kommer hem några dagar innan det ska skrivas och jag vill få bättre resultat nu ön sist så då måste jag fokusera. Det är svårt, otroligt svårt att ta tag i pluggandet när det finns så mycket annat som är så mycket roligare.
19 dagar, egentligen ingenting. Är jag redo för detta?
Jag blir nog aldrig riktigt redo, jag hoppar in i det bara. Hoppar in och räknar med att det ska gå bra, att allt löser sig. 
Jag är van att alltid tänka ut scenarion i förväg och försöka hitta lösningar och exempel för vad som enventuellt kan hända. Nu ska jag försöka lämna det tankesättet i Sverige och ta med mig Antons tankesätt "det löser sig" till Afrika. För det gör det ju faktiskt, löser sig. På ett eller annat vis.


Tillbaka till det här med vårkänslorna. Idag gav jag mig ut på en joggingtur. Nej, en löprunda. Jag sprang faktiskt ganska fort idag, under 6 minuter på varje kilometer. Inte snabbt för en atlet, men för mig är det bra.
Jag hade ett leende på läpparna hela tiden. Tänk vad solen gör med oss människor. 
Alla jag mötte hälsade glatt och jag log och sa hej tillbaka. För varje leende jag fick ökade jag takten och blev gladare.
Världen blir vackrare av sol. Jag önskar att jag hade stannat upp och fotograferat vyerna vid Rönnskär så ni hade fått ta del av det jag upplevde idag. Bländande solsken över det öppna havet på ena sidan av bron och stora, men spruckna isblock på andra sidan. Fantastiskt vackert.
Jag är glad att jag har så nära till naturen, att jag får vara en del av den. Vi måste vara rädda om den. 
Jag kommer säkert sakna den friska och lite kyliga luften under mina löprundor när jag befinner mig i Zimbabwe. Precis som jag säkert kommer sakna värmen när jag åter är hemma i stocka. 
Jag måste komma ihåg att stanna upp och andas, att ta in alla känslor och intryck. Att leva i nuet.


Nu ska jag göra lite träningsövningar, äta frukost och sedan ta tag i matematiken.
Hoppas ni har en härlig tisdag!

Alexandra Lindgren

lördag 1 februari 2014

Ny månad, ny utmaning

Under januari månad var min träningsutmaning att följa scheman med hur många benböj och hur många sekunders planka jag skulle göra varje dag.
Det har gått riktigt bra, inte fuskat en enda dag.
Jag ser resultat på mina lårmuskler (som faktiskt har börjat synas) och min uthållighet.
Tyvärr klarade jag inte 3 minuters planka, men jag körde 2x1,5 minut istället. 

Nu går vi inbi februari och då är det dags för en ny utmaning. Den här gången kör jag lite mer varierad träning.


Idag är det lördag så jag började med 5 utfall på varje ben, 10 armhävningar och 10 burpees. Alltihop gånger tre.
Sen körde jag några benböj också, känns som att jag inte klarar mig utan dem.

Så, ni hänger väl med den här månaden också? :)

Alexandra Lindgren