söndag 28 juli 2013

Trollstigen

Vi kom iväg strax före tolv i förmiddags. Lämnade husvagnen på campingen och gav oss iväg mot Trollstigen.


Trollstigen är en asfalterad väg som leder högt upp på ert berg. Den smalaste av vägar där man möter både personbilar, busslaster och en och annan cykel. Längs den krokiga vägen finns en stor fors som lever sitt eget liv. Klart, kallt, friskt vatten som rinner nerför berget.


För mig, som är höjdrädd, var det både vackert och otroligt läskigt att färdas på den här vägen. Väl värt det dock, vilka vyer. Minnen för livet!




Längst upp på toppen av stigen fanns en platå dit man kunde gå och fotografera. Herregud, vilken syn!



Den här forsen som rann utmed berget startade från toppen. Vattnet var så klart och så vackert, jag blev sugen på att bada.


Vi åkte vidare mot valldal och hittade snö som rasat från bergstopparna. 



Nere i byn hoppade vi på en färja som körde oss till en plats, vilken jag tyvärr inte minns namnet på. Vi körde vidare mot geijranger och upptäckte dess vackra slingervägar. 


Ytterligare en färja körde vi på, den här gången tog resan två timmar och femton minuter. Vi färdades på fjorden mellan kilometerhöga berg, otroligt vackert.



Färjan tog oss tillbaka till valldal där vi fortsatte tillbaka till campingen via Trollstigen. Vi har alltså åkt den både upp och ner för berget. 

Det här var en fantastisk resa. Imorgon bär det av mot Sverige igen. 
Nu ska jag förflytta mig från gräskullen, där jag sitter för att wifin ska fungera, till husvagnen. 
Vi hörs imorgon!

Alexandra Lindgren 

På Norges vägar

Idag har vi åkt från Storsand camping och vidare till Trondheim. 
Där besökte vi Nordens andra största katedral, Nidarosdomen. 



Helt otroligt vilken arkitektur!
Tänk så många timmar som har lagts ner vid bygget av detta verk. Helt otroligt!

Vidare mot Atlantkustvägen och ner i tunneln som ligger på 248 meter djup. Under Atlanten, läskigt att tänka på. 






Landskapen är så otroligt vackra i Norge, speciellt längs kusten. Höga berg, djupa dalar, mörka skogar och öppna fält. Något utöver det vanliga! 



Nu ligger vi på Trollväggens camping. En camping belägen i en dal mellan höga berg. Det högsta är 1740 meter högt. Så högt att molnen ligger halvvägs upp. Helt otroligt!
Tänk vad många vackra platser det finns i världen. 
Imorgon ska vi åka Trollstigen, kan tänka mig att vyerna är otroliga där också.


Alexandra Lindgren 

lördag 27 juli 2013

Husvagnssemester

Vi startade i stocka igår. Över högakustenbron, vidare till Frösö camping där vi stannade över natten.

Idag for vi vidare på de vackraste av vägar. 


Far kör, mor sitter fram och jag sitter tillsammans med hundarna i baksätet. Några försök med virknålen, men det går inte så bra. 


Vi stannade i Åre. Vilken vacker stad!
Naturen är fenomenal och de små gatorna otroligt charmiga. Här satte vi oss ner vid en mysig restaurang. 
Tortellini med Halloumi, paprikasalsa och ruccola var vad jag åt, riktigt gott!



Vi åkte vidare över norska gränsen och nu sitter vi här på storsand camping några mil innan Trondheim. 
Vacker natur, salt hav där jag tog årets första dopp. Härligt!

Alexandra Lindgren 

måndag 22 juli 2013

Glossybox maj 2013

Alltså förlåt mig!
Jag har varit så otroligt usel på att uppdatera er om mina glossyboxar den senaste tiden. Sedan vi flyttade till hus har jag på något vis tappat grejen med videobloggandet.
Jag är fortfarande lika intresserad av boxen, det är nog mest min tid som har lagts på annat än på bloggen.

Här kommer då videon för maj månads box. Den för juni månad ska jag visa er lite senare. Om någon vecka dyker även juli månads box upp i brevlådan så nu får jag lägga på ett kol. Eller tre!



Wen - Sweet Almond Mint Cleansing Conditioner 299:-/480ml
Hawaiian Tropic - Silk Hydration Sun Lotion SPF 15 109:-/180ml
Color Club - Age Of Aquarius Nailpolish 69:-/15ml
Akademikliniken - "The plastic surgery brand" Pure Antioxidant Créme 795:-/50ml
Dr. Bonnier's Magig Soaps - Organic Citrus Castile Liquid Soap 99:-/236ml

Alexandra Lindgren

Cykeltur på morgonkvist

Vi sov till ca halv tio idag, vår första semesterdag.
Utanför fönstret sken solen och fåglarna kvittrade. Det blåste en del, men inte så farligt.

På med kläderna, upp på varsin cykel och ut på tur.
Vi rundade Rönnskär och bestämde oss för att vi någon gång i den närmsta framtiden ska besöka den lokala fiskhandlarens bod. Boden där fisk finns att köpa med självbetjäning.

Vi fortsatte upp på Bergstigen, förbi Morängsviken och vidare till Rammelsand. Vilken härlig plats!
Vindstilla, varmt och folktomt. Något tråkigt med alger och dy på stranden, men vilket vatten. Paradis!



Det fanns platser på stranden där det var helt fritt från dy. Där sanden var vit och alldeles otroligt vacker.


Vi fortsatte vår cykelfärd hemåt igen. Lite drygt 7km kom vi upp i.


Nu blir det frukost med färska blåbär, plockade i skogskanten ovanför vår trädgårdsgräns.
Vem blir inte sugen på att flytta hit? 

Alexandra Lindgren 

fredag 19 juli 2013

Låt mig presentera...

...mitt livs allra första mormorsruta!


Jag har misslyckats något vid färgbytena, men det gör ingenting. Det var min första, men absolut inte min sista!
Nu när jag vet hur man gör så är det bara att köra på.

/stolttjej88

På upptäcktsfärd

Jag öppnade dörren till balkongen för att känna på vädret. Mini slank ut och hoppade upp på balkongräcket. Ingen fara, det är brett och mini är smidig och smart.

Det jag inte tänkte på var att man, om man är en liten smal katt, kan hoppa ner på ett litet tak nedanför. Mini testade!


Det som däremot var lite svårare var att ta sig tillbaka till balkongen igen. Han tänkte hoppa upp på det stora taket, för att via hängrännan klättra till mig (antar jag att han tänkte, vem vet hur en katt tänker?), men jag tror inte han vågade. Han gjorde flera ansatser till att hoppa, men fullföljde det aldrig. Tur, det taket är brant och det blåste ganska rejält ute. 

Istället fick jag locka honom till mig, sträcka mig så långt ut jag kunde över räcket och lyfta upp mini i nackskinnet. Stackars lilla katta :(
Han verkade iallafall bli glad över att slippa vara kvar på taket.

Nu ligger han hos mig i soffan. Tillsammans ska vi ge oss på operation lära sig virka.

Alexandra Lindgren 

torsdag 18 juli 2013

Blivande mormorsrutor

Idag var jag in på Manuffen och köpte garn och virknål. Min tanke var att rutorna skulle gå i vitt/ljusgrått/mörkgrått/gammelrosa. Då den mörkgrå färgen inte fanns fick jag byta ut de grå nyanserna mot två bruna istället. Det ska nog gå lika bra!



Nu ikväll får vi besök så jag får hålla mig till tåls med att lära mig virka till imorgon. Då har jag en ledig dag från jobbet så då ska jag virka som aldrig förr. Hej och hå!

Igårkväll stickade jag klart bakstycket till barntröjan så vid tillfälle ska jag ta tag i framstycket, armarna och monteringen. Känns som att den här semestern kommer gå i kreativitetens tecken. Och motionens. Och upptäckandets. Det kommer bli en bra semester, det känner jag på mig.

Nu blir det grillade hamburgare till middag, sedan kommer besök. Tjoho!

onsdag 17 juli 2013

Kreativa idéer

Vi var nere i Dalarna i helgen för att hjälpa far med takläggning på släktens stuga. Ett sådant inspirerande ställe!
Jag fick så många idéer av vad jag vill göra, vad jag vill ägna min fritid åt. Inga livsavgörande eller framtidsplanerande idéer, snarare idéer om vad jag ska sysselsätta hjärnan med för att slippa tänka för mycket på de stora frågorna.
I alla fall.

Väggarna i stugan är fulla av farmors egenmålade tavlor. Och diverse bonader och brodyrer. Jag blev så sugen på att brodera. Och på att måla tavlor. Stilleben, landskap och tavlor utan speciellt motiv, tavlor där mina känslor får styra hur den kommer att se ut. Framförallt blev jag sugen på att måla kurbits. Denna härliga stil med fina penseldrag som jag faktiskt bara sett i Dalarna. Kanske finns den överallt, vad vet jag?

Jag blev också sugen på att sticka och virka. Jag har legat i sängen hela morgonen och letar mönster och inspiration. Efter jobbet imorgon ska jag köpa garn och virknål, här ska virkas mormorsrutor. Vitt, ljusgrått, mörkgrått och gammelrosa ska de vara. Först ska jag lära mig hur man gör, men sen kommer det gå på löpande band. På kvällarna kommer jag sitta med garnnystanet och virknålen i handen och virka för fullt. Kanske sitter jag i en knarrande gungstol medan Anton läser dagstidningen i fåtöljen bredvid? 
Okej, vi har varken gungstol eller dagstidning, men det lät mysigt. Sanningen är nog snarare att vi kommer sitta i soffan båda två, jag virkar och han tittar på tv. Det kommer bli härligt!

Idag får jag "nöja" mig med ett gammalt projekt som jag hittade i min garnlåda. En barntröja jag började med för några år sedan ska jag nu fortsätta med. Färgerna är lite trista, men den var vad jag hade i garnväg. 
 

Till detta ska jag lyssna på någon av P1s sommarpratare, jag har missat hur många som helst!

För övrigt hittade jag ett annat stickprojekt i min låda. En barntröja jag stickade i högstadiet. Jag minns att jag stickade på rasterna, på sylektionerna och hela sommarlovet hemma. Enligt mönstret skulle den passa till ett sex år gammalt barn, men jag måste ha gjort fel. Nog för att jag är ganska liten, men en kropp som en så liten person har jag inte!


Lite kort, men annars bra i storleken för mig. En tjej på snart 25 år!
(Förresten ser jag att den barntröjan jag nu ska fortsätta med är gjord av samma garn som tröjan jag har på mig på bilden. Härligt med fantasi ibland :p )

Alexandra Lindgren

onsdag 10 juli 2013

Ljus bakom molnen

När man har skrivit ett sådant djupt och allvarligt inlägg som jag gjorde sist kan det vara svårt att komma tillbaka, att skriva något mer lättsamt. Men det är okej.
Jag ger det ett försök.

Jag ligger på gräsmattan, helt slut efter 3km jogging i hettan och motvinden. 50 armhävningar och 50 situps är avklarade, nu återstår duschen, frukosten, paketletande till den stundande födelsedagen och sedan jobb. 
Fast först ska jag ligga kvar här och njuta av sommaren i fem minuter.


fredag 5 juli 2013

En stunds allvar

Jag sitter i skuggan på vår lilla stentrappa på baksidan av huset. I skräddarställning, om man nu kan kalla det så. Jag kan kanske vara något ovig för att göra positionen rättvisa. 

Jag knaprar på lantchips med smak av gräddfil och lök. De ger mig ångest, jag borde sluta äta. Ena stunden tycker jag att jag är värd onyttiga saker, att jag får äta vad jag vill. Att jag utan tvekan bör baka och äta alla de där godsakerna jag drömmer om.
Andra stunden mår jag dåligt över allt jag trycker i mig. Inte så att jag vill gå och kräkas upp det igen, ni behöver inte bli oroliga. Jag har inte bestämt mig för om jag vill vara den där härliga tjejen med rund midja som alltid har hembakta kakor att bjuda på. Hon som inte tänker för mycket utan bara njuter av livets goda.
Eller vill jag vara den där tjejen som knappt äter något onyttigt alls. Hon som tränar och håller sig frisk och i form, hon som alltid är snygg och smal.
Eller vill jag vara där jag är nu, mitt emellan? 
Hon som oftast har något hembakat (även om det ligger i frysen), är ute och motionerar flera gånger i veckan och egentligen är ganska smal?
Hon som äter onyttiga saker, fast nästan alltid med en känsla av ångest?

Jag tittar ut över grusgången framför mig. Överallt växer det upp små gröna blad och grästuvor. Ogräs. Detta ogräs som får mig att stundtals må dåligt. Vad ska besökare tro om mig när de ser hur vår grusgång ser ut? Tycker de att jag vanvårdar min trädgård, att jag borde jobba hårdare? Eller är de så upptagna med att se allt det vackra vår gård har att bjuda på att de inte lägger märke till ogräset förrän jag påpekar det. För det gör jag. Folk kan säga saker som att vi har det så vackert, att vi bor i en idyll. Jag lägger då till något i stil med att vi trivs jättebra, att det är otroligt vackert här, men jag har lite ogräs att rensa bort. 
Varför?
Jag vet inte, kanske osäkerhet? Att jag är för självkritisk? Att jag har svårt att någonsin bli nöjd? 
Stundtals kan jag tycka om ogräset, det ger mig en stund för mig själv då jag sitter där i min grusgång eller rabatt och arbetar. En stund då jag kan fundera över såväl viktiga som mindre viktiga saker. Vad vill jag bli när jag blir stor? Vad ska vi äta till middag? Borde även jag, liksom min bror, gå ur svenska kyrkan? Vilken bok ska jag läsa nästa gång?
Naturen motarbetar mig, det är nästan som om den vill säga mig något. Hur mycket ogräs jag än tar bort kommer det  alltid tillbaka. Jag kan lägga ner flertalet timmar i grusgången, men det kommer alltid tillbaka. Kanske inte lika mycket, men en del utav det.
Vad har jag egentligen för rätt att ta bort det? 
Naturen fanns här långt innan huset stod här, långt innan jag ens fanns på jorden. Vem säger att jag har rätt att rensa bort det jag kallar för ogräs? Jag äger marken, men äger jag naturen?

Man kan tycka att det är tyst här ute på landet och till viss del håller jag med, men om man lyssnar riktigt noga så kan man höra många ljud. Fler än man tror. Jag hör, vad jag med mitt otränade motorljudsöra tror kan vara, en röjsåg borta i skogen. Vinden som viner i träden. Fåglarnas kvitter och plåttaket som knäpper i solens sken. Prasslet från min nu tomma chipspåse. Om jag lägger mig med mitt öra väldigt nära så hör jag även hur myrorna springer runt, hur de klättrar över stenar och släpar på sitt byte. Men då får jag ligga nära, riktigt nära. 

Jag funderar mycket. Otroligt mycket. Man skulle kunna kalla mig för en tänkare. 
Var skulle jag vara om jag inte hade flyttat till Hudiksvall? Var skulle jag bo? Vad skulle jag ha jobbat med? Skulle jag ha studerat? Vilka skulle vara mina vänner? Hur skulle en helg se ut? Kontakten med mina föräldrar, skulle den vara lika kärleksfull och speciell som den är nu?
Det jag kan svara säkert på är att om jag inte skulle ha flyttat till Hudiksvall så skulle jag aldrig ha träffat Helena och Anna-Karin. Jag skulle aldrig ha fått uppleva känslan av att stå längst fram och klappa/stampa takten när Engmans kapell spelar. Jag skulle aldrig ha hört varken Botjitta eller theobald tor. Jag skulle aldrig ha träffat mina jobbarkompisar. Inte heller Lisa och hennes vänner som har välkomnat mig. Som stundtals har fått mig att känna mig som en i hennes stora gäng, fast jag egentligen kanske inte har varit det alla gånger.
Jag skulle inte ha köpt det här fantastiska huset i Stocka. Jag skulle kanske inte ens ha varit i Norrland över huvud taget.
Viktigast av allt, jag skulle aldrig ha träffat Anton, Mini och kanske inte heller Mozart. Dessa tre varelser är så otroligt viktiga för mig, vad vore jag utan dem?

Det kan få mig att må så dåligt, avståndet hem. Hem, jag har två av den varan. Hemma i stocka där jag bor och hemma i ödeshög hos mina föräldrar. Jag bär alltid med mig nyckeln till Villa Ekhyddan i ödeshög i min nyckelknippa, två hem.
Lite drygt 57 mil skiljer mina två världar åt. Ibland önskar jag att jag bodde närmre hem, fast bäst vore om ödeshög låg närmre mig. Norrland är fantastiskt, även om jag inte sett en bråkdel av det stora landskapet i nord. De östgötska slätterna är inte tokiga, de heller.
Jag är kluven. Hela tiden. Det är inte lätt att leva med mig. Jag är glad, sen blir jag ledsen. Jag vet vad jag vill, jag har ingen aning. Jag mår bra, jag mår dåligt. Jag är kluven.

Jag har nu bytt plats. Den hårda betongen var inte bekväm för min rumpa. Dess kyla fick hela mig att frysa. Min mammas röst "akta så du inte får urinvägsinfektion" hörs i mitt huvud. Jag har aldrig haft en sådan sjukdom, jag vet inte vad jag borde akta mig för. Jag har hört att det ska göra ont, låter inte roligt.
Jag flyttade mig till framsidan av huset, till den soliga altanen.
Ljudet från den eventuella röjsågen hörs högre här. Kanske är den i skogsdungen där jag och Evelina hoppade jämfota på stubbar igår efter den milslånga promenaden? Kanske är den någon helt annanstans?
Här hörs även skramlet från en ljuslyktas dörr som hela tiden rör sig i vinden. Grannens flagga vajar i vinden. Den har varit hissad sedan nationaldagen, sjätte juni. Jag tänker på min far, han som bara hissar flagg på högtider och födelsedagar, aldrig annars. Vad tycker han om att flaggan är hissad flera veckor i sträck här hos grannen? Vad tycker jag? Det är vackert, det kan jag inte komma ifrån. Dock har jag pappas rutiner i tanken, jag hade nog kanske hellre sett en vimpel där. Fast vad spelar det för roll?

Vad vill jag bli när jag blir stor? Jag fyller tjugofem i september, ångesten är påtaglig. Tiden går för fort, men jag står still. Beroende på hur man ser det förstås. Det är inte alla i min ålder som har köpt hus på landet. Eller hus över huvud taget. Kanske en bostadsrätt, men hus är nog mindre vanligt.
Jag känner mig stressad inför framtiden. Jag borde göra något med mitt liv. Studera, skaffa en utbildning. Bli något, bli någon.
Jag duger i andras ögon, men duger jag i mina? Ibland. Stundtals kan jag vara riktigt tillfreds med mitt liv, jag kan njuta av solen och tycka att jag har det bra. Att jag har lyckats.
Andra dagar kan jag få sådan ångest över att jag "bara" har gått gymnasiet, att jag har relativt dålig lön och att jag inte tar tag i mitt liv.
Till mitt försvar, vem jag nu än försöker övertyga, kan jag säga att jag kom till Hudiksvall 18 juni 2007. 31 juli samma år började jag jobba extra i en butik här i staden. Ytterligare några månader senare fick jag en fast tjänst. Nu är jag säljchef. Jag har kanske inte stått still ändå?
Jag kan bli stressad över så mycket. Visst vill jag läsa, men till vad? 
Jag önskar att någon person skulle analysera mig och säga vilken utbildning som passar mig. Säga att läs den, det är som handen i handsken för dig. Din framtid.

Jag, som egentligen inte är direkt barnkär, känner en stress att skaffa barn. Bara en sådan sak som att min iPhone vill skriva "barnlös" när jag försöker skriva "barnkär". Är detta ett tecken på något? Är jag paranoid?
Innan jag ger världen ett nytt liv vill jag veta vad mitt liv ska gå ut på. Det ville jag veta helst igår. Eller för tre år sedan.

Jonas Gardells sommarprat berörde mig, så mycket att jag ville att även Anton skulle bli berörd. Jag tvingade på honom mina känslor kan man säga. Vi lyssnade på sändningen under en middag för några dagar sedan. Han verkade mest tycka att det var tråkigt och reagerade nog bara på att Gardell valde att spels låten copacabanana av Sean banan. 
Jag stängde av, blev sur och åt under tystnad. Funderade på om jag gjort rätt som blivit tillsammans med en kille som var så ointresserad av en sådan gripande berättelse. En kille som man kanske inte kunde ha direkt djupa samtal med.
Efter några minuter frågade han mig om den där tavlan som Gardell pratade om. Och om den rosa triangeln, märket på Gardells jacka som hans far reagerade så starkt på i berättelsen. 
Jag kände hopp, Anton hade alltså lyssnat ändå. Man kanske kunde ha djupa samtal ändå, med lite övning. Kanske hade jag valt rätt.
Jag är inte rätt person att bestämma hur någon ska vara. Om jag är en tänkare så är Anton en görare. Han gör saker, funderar inte så mycket. Jag funderar otroligt mycket, ibland så mycket att inget blir gjort. 
Som med staketet här hemma. Igårkväll kikade han på olika staket på internet, ska vi göra om vårt här hemma? Idag köpte han färg och i helgen ska han måla. Under den korta stund då han funderade en timma och sedan bestämde sig och köpte färg har jag hunnit tänka mycket. Kanske inte så mycket på designen, det får han avgöra. Jag tänkte mer på hur vi ska göra där vår trädgård möter grannens. Vad säger dem om att vi målar om staketet? Blir de sura om deras nu rödbruna staket blir vitt?
Anton skrattar åt mina tankar, det är vårt staket vi gör som vi vill.
Kanske är det min osäkerhet som återigen gör sig påmind?

Han ringde förut förresten. Anton.
Han frågade hur set var med mig då jag antagligen lät konstigt på rösten. Jag svarade att jag var harmonisk där jag satt på betongtrappan och funderade. Han började ställa frågor. Vadå harmonisk? Vad menade jag? Vadå speciell sinnesstämning? Hade jag gått och blivit kristen? Jehova? 
Jag svarade då att jag funderar på att gå ur svenska kyrkan.
Hans svar var; gör vad du vill, bara du inte blir crazy så är det lugnt. Crazy dude!
Vi lade på och jag log. 
Tänk att inte behöva fundera så mycket, tänk att leva i nuet och inte hela tiden ha två eller tre scenarier om hur saker och ting kan gå beroende på vilka val man gör i livet. 
Jag tror det är en ganska bra kombination ändå, en tänkare och en görare. Vi kan lära av varandra.

Jag inser nu att det här inlägget blev långt mycket längre än förväntat. Kanske kom tankar jag inte tänkte dela med mig av upp. Kanske var jag lite för ärlig? Kanske lite för öppen?
Kanske borde jag ha slutat skriva för längesedan? Kanske samtidigt som chipsen tog slut? 
Jag vet inte, det som har skrivits har skrivits. Närmare två timmar har jag skrivit, 40% av mitt batteri har gått åt. Det känns ändå bra, bra att få sätta ord på sina känslor ibland.

Jag ska nu ligga kvar här på altanen en liten stund. Fortsätta med mina funderingar. Sedan ska jag gå och göra något. Kanske hänga tvätt.
De där stora frågorna väntar jag med ett tag, även om jag vet att det inte kommer knacka på min dörr en dag och visa sig att det där utanför står en person som berättar vilken utbildning jag ska gå. Eller vilka steg i vilken riktning jag ska ta. De svaren finns det bara en person som kan ge mig. Jag.

Om ni läste hela vägen hit så vill jag tacka er för visat intresse. Och för att ni finns. Och för att jag finns. Tack!

Alexandra Lindgren

Ett hem för en älva

Andreas, min bror, ringde och väckte mig imorse. Han ville prata med mig eftersom han idag åker till Kina och inte kommer ha kontakt med mig den närmsta månaden. 

Efter vårt samtal låg jag kvar i sängen och kikade på pinterest via min iPhone.
Det finns så otroligt mycket inspiration där, av alla kategorier. 

Jag klev upp, tog med mig en sekatör och gick ut i trädgården. Av de syrengrenar, som blev kvar efter urklippningen tidigare i veckan, gjorde jag ett litet skjul med hjälp av en limpistol.


Måhända att det inte är det vackraste av skjul, men förhoppningsvis kommer det fylla sin funktion. Förhoppningsvis kommer det bli ett hem åt någon liten älva som dansar i vår trädgård. En övernattningsplats innan hon dansar vidare.


Av grusgångens ogräs gjorde jag en vacker rabatt och en ståtlig buske så älvorna trivs. De får dessutom en alldeles egen liten damm. Eller är det kanske en liten liten sjö?
Grusgången är mest där för att älvan inte ska bli smutsig om fötterna när hon har badat. Att behöva gå i jorden tyckte inte jag var något alternativ.


Nu återstår bara att se om älvorna hittar hit själva eller om jag måste sätta upp en liten skylt i krukan. Kanske små skyltar med vägbeskrivning i grannskapet?

Alexandra lindgren

onsdag 3 juli 2013

Nyopererad Mozart

För ca en vecka sedan fick Mozart en svullnad på ena sidan. Man fick inte röra den, då skrek han. De senaste dagarna har man fått röra där utan att han har reagerat, han har inte ont längre. Svullnaden har däremot blivit värre.

Idag ringde jag till smådjurskliniken i Hudiksvall och bokade en tid. Åkte in någon timme senare och fick konstaterat att svullnaden var varfylld och en operation skulle göras.
Jag lämnade Mozart där, i den där lilla metallburen. Runt halsen fick han ett band med hans namn på. Lille stackaren, det gör så ont i mammahjärtat att åka ifrån honom.


Jag åkte hem igen, tog på mig träningskläder och joggade lite drygt 4km. Tillbaka på vår gräsmatta blev det 60 armhävningar och 60 situps. 
Det är väldigt vackert väder ute idag, perfekt väder för att klippa ur döda grenar ur syrenbuskarna. Jag har läst att man  ska göra det på sensommaren/hösten, men det gjordes idag ändå. I början av juli. 


Medan jag klippte och sågade lyssnade jag på en sändning av sommar i P1. Kristian Gidlund stod för pratet, en 29-årig kille med cancer. Gripande. Sorgligt. Värt att lyssna på. När han läste upp sitt brev till det barn han aldrig kommer få rann mina tårar. Oerhört starkt.
Då jag skriver detta från min iPhone, kan jag tyvärr inte ge er någon direktlänk till sändningen, men ladda ner sr play-appen för all del. Eller gå in på Sveriges radios hemsida och leta er fram där. Fast jag rekommenderar appen, det blir nog fler gånger jag tipsar om pratet i sommar.

Klockan 16 hämtade jag lille Mozart. Han var alldeles nyvaken och yr den lille stackaren. Hans medicin fick jag springa in på Apoteket och hämta ut. Alltså verkligen springa, jag ville ju såklart inte att Mozart ska vara ensam i bilen för länge. Under hemresan sov han större delen av tiden och när vi kom hem gick han runt litegrann på golvet. Han lade sig ner i köket och där ligger han fortfarande.  Sovandes.



Han ska medicineras i sju dagar nu. Under tiden får han vara utomhus och han får slicka i såret, tur det. Inte kul att behöva ha en tratt på huvudet och hålla isär honom från mini så inte han heller kommer åt att slicka.
Mammas lille pojke!

Alexandra Lindgren 

Syringa reflexa

I hela mitt liv har jag trott att det endast finns tre sorters syrener; vita, ljuslila och mörklila.
Idag fick jag reda på att det finns fler.

Det finns ett forum på Facebook (online trädgårdscafe) dit man kan skicka foton och få hjälp med att ta reda på vilka växter man har i sin trädgård. 
Jag har en stor buske med långa rosa/lila hängen i min trädgård som jag var lite nyfiken på. Vad är det för växt?
Skickade ett foto och fick svar efter en minut.


Det visade sig att jag har en syringa reflexa (hängsyren). 
Otroligt roligt och intressant att ta reda på sådant tycker jag, fram till idag visste jag ju inte ens att den sortens syren fanns. Kul att man kan hjälpas åt!

Jag kanske borde gå en utbildning i växtkunskap? Latinsk lära? 

Alexandra Lindgren

tisdag 2 juli 2013

Vacker tass!

Det var längesedan sist, otroligt längesedan jag satte mig ner och scrappade. 
Tidigare ikväll satt jag och slösurfade och hittade inspiration. En layout fick jag ihop, en layout jag blev väldigt nöjd med.


Ibland kan jag önska att jag vågade släppa loss litegrann med färger och former, inte tänka så mycket och inte ha för höga krav på mig själv och på mitt skapande. Bara ha kul!



Nu får vi se hur lång tid det tar innan nästa skaparstund blir av. Fram tills dess ska jag sova. 

måndag 1 juli 2013

köksrenovering (bildbomb)

Jag har pratat om det tidigare, att jag ska visa er hur vårt kök blev efter renoveringen. Det har bara inte blivit av förrän idag. Sedan slutet av maj har det alltså stått klart.
Det hela är Antons förtjänst, jag ska inte ta åt mig äran. Det jag har gjort är att montera ungefär hälften av beslagen på köksluckorna, hjälpt till lite med bänkskivorna och agerat hantlangare. Anton har lagt ner timtal av måleriarbete, golvläggning, putsning av både vedspis och fläktkåpa, byte av socklar och lister samt kakelarbete förstås. En hel del timmar av den varan.
Detta har han gjort då jag har varit på jobbet. han är otrolig den där Anton, det kan man minsann inte säga för många gånger.

Nedan kan ni se några bilder på hur köket såg ut innan renoveringen. Korkmatta, bänkskiva i metall, ful blandare, hemskt kakel, olika grå nyanser överallt och en trist vedspis.

trist korkmatta

många olika färgnyanser

trist utseende på spisen

Under renoveringen såg det ut på detta vis.

rivning pågår

rivning pågår

golvet byts ut

spis och kåpa putsas om

klinker ska läggas

hög koncentration

rivning av kakel pågår

Allting gick väldigt fort.
På bara ett par dagar var köket som nytt, Anton har verkligen legat i. Han har lagt ner sin själ i det här köket.
Då var det då slutligen färdigt och resultatet ser ni nedan.

lantligt och vackert

efter fotot togs monterade jag dit nya beslag på skåpen

ekskivor, ny ho och blandare gjorde susen

Det här köket trivs vi väldigt bra i. Lantligt och ljust, precis som vi vill ha det.
Här ska vi laga många goda måltider och baka goda bakverk.
I dagsläget har vi fått upp gardiner och lite nya blommor och lampor i fönstren, men det kan jag visa er en annan gång. Kanske om två månader? :)

Alexandra Lindgren