Hon som gråter

Det är helt otroligt hur musik kan få fram olika känslor i en människa, i synnerhet mig.
Jag tittade på Ugly Betty på 5:an och sen slog jag om till 4:an och tänkte slå en kik på Idol. Det var som vanligt, Amanda är fortfarande bra. Sen när Daniel sjöng "Imagine" och berättade att han hade sjungit den på sin fars begravning kom jag på mig själv med att sitta och gråta. Tårarna bara rann nedför mina kinder och jag kunde inte sluta. Uppriktigt sagt så sitter jag fortfarande här och gråter.
Det väller upp så många gamla minnen inom mig, minnen som inte har någon koppling till den låten. Själva stämningen i den låten är bara så sorglig så mina minnen kommer fram.

Jag tänker på lilla morfar som låg där i sin säng och såg så liten och blek ut. Jag tänker på hur jag tog hans hand och försiktigt kramade den, jag tänker på hur jag viskade "jag älskar dig" i hans öra. jag vet inte alls om han hörde mig, men det kändes så bra att säga det.
Jag tänker på den fina kistan på begravningen och alla vackra blommor. Jag tänker på Andreas ansikte när han gråter, det är så himla sällan jag ser honom gråta.
Jag tänker på och faktiskt glädjer mig åt hur skönt han har det nu lilla morfar. Nu är han i himlen med mormor och rensar bäckarna i himlens eget Omberg, precis som de brukade göra när de var i livet.

Jag tänker även på lilla Lizz som hade ett så kort liv, endast 8 månader. Jag tänker på att det sista jag sa till henne var att dagen därpå skulle jag lära henne om trafikvett. Under nattens gång gick hon ut på motorvägen för att aldrig mer återvända. Jag tänker på hur hon klättrade upp i Syrénträdet så jag fick klättra upp och hämta henne.

Jag tänker på hur enormt stor min saknad efter familj och vänner faktiskt är. Jag trivs här uppe, men samtidigt känner jag att jag är för långt borta. Det ska bli skönt att komma "hem" den 5 november, att stanna kvar i en vecka. Att kunna umgås med de jag älskar! Jag saknar er så enormt mycket!

Samtidigt tänker jag att det händer så mycket hemskt ute i världen att jag inte har rätt att gråta över det här. Visst, morfar, mormor och Lizz kan jag aldrig få tillbaka, men jag kan åka och hälsa på nere i Östergötland. det kostar lite pengar, men det är det värt.
Tänk alla som inte kan hälsa på sina nära och kära, de som har blivit kidnappade eller något liknande. Det måste verkligen vara hemskt, jag lider med dem!

Tänk alla som har drabbats av cancer! Det är så vanligt numera att jag tror att var och varannan människa kommer gå bort på grund av den sjukdomen. Det låter hemskt, men jag tror att det är sant. Tyvärr!

Jag måste tänka om nu, nu ska jag tänka positivt!
tänk ala som vunnit över cancern, blivit friska. Vilken seger!
Tänk alla som kan hälsa på sina nära och kära varje dag, vilken lycka!

En sak har jag lärt mig av att vara ifrån så många man älskar, att njuta den tid man får med dem! Att ta vara på tiden! <3


Mitt i all sorg så finns även lycka!
Det känns så skönt att ha hittat någon att umgås med här uppe, någon som faktiskt är ganska lik mig själv. Någon att prata med då och då, någon att umgås med. Någon som har fått mig att ta tag i mitt tränande på riktigt. Tack Elin!

Imorgon låter hon mig vara med henne och hennes vänner på en utgång. Det ska bli jätteroligt att se hur henens vänner är och att få träffa folk. Ska bli roligt att komma ut, det ser jag verkligen fram emot. Tack!



Jag var på stan igår och köpte en present till Kristine. Sen har jag pratat med mamma om en sak som jag inte får göra, men det ska nog lösa sig hoppas jag :/
Hoppas vi får ett roligt kombinerat födelsedagsparty! Men varför skulle vi inte det, har vi någonsin tråkigt ihop?
Jag längtar!


Mattias, jag älskar dig!
Mer än någonsin!



Alexandra Lindgren - Hon som gråter