vi är en fantastisk liten familj, jag, anton och katterna. större delen av dagen har jag känt mig lite nere och lite hängig. då ska ni inte tro att anton blir sur och säger åt mig att skärpa mig. nej, han säger åt i att lägga mig och vila medan han lagar mat åt oss. när han är nere gör jag likadant såklart. det är första gången för mig som jag blir behandlad på det här sättet, älskvärt och fint. tänk att anton får mig att må så bra, att vara så lycklig. vilken tur att vi hittade varandra. nu vet jag vad riktig kärlek är, kärlek som man för allt i världen inte vill förlora. anton är utan tvekan min stora kärlek. anton och de små kattslorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar