slut på sagan!

Vad är det för fel på mig?
Nu har jag precis läst ut den fjärde och sista boken i Twilight-serien.
När sista ordet var läst började jag gråta och sjöng på psalmen "Guds kärlek är som vinden och som gräset". Var kom den låten ifrån? varför grät jag? Vad har Gud med saken att göra?

Gråten beror med största säkerhet på att sagan är slut nu. Inga fler böcker att läsa, historien om Edward och Bella går vidare, fast utan mig. Vilken fånig tanke, precis som om de fanns på riktigt. Som om de verkligen ska leva vidare nu utan mig.
De senaste två veckorna (eller är det bara en, jag har helt tappat tidsuppfattningen) har mitt liv kretsat kring de här böckerna. Innan  jag läste dem var den här sagan "inget för mig". Nu är det verkligen något för mig. Fast inte filmerna, bara böckerna.

Jag tror att jag har gått in i en konstig låtsasverklighet. Var jag än är eller vad jag än gör så tänker jag i vampyrtermer. Jag tycker att min hud glittrar när jag är i solen, jag tänker att om jag skulle vara med om en olycka så skulle någon rädda mig. Massa väldigt dumma tankar och funderingar.
Det är nog bra att böckerna är slut nu så att jag kan bli normal igen. Och så att jag kan sova, jag har nämligen ägnat nätterna åt att läsa.

Nu är det iallafall dags att sluta gråta, att rycka upp mig och bli på riktigt. Leva i min verklighet, inte i böckernas värld. Det borde jag kanske ha gjort redan för en vecka sedan!
Dags att läsa en vanlig kriminalroman igen kanske? :)
Alexandra lindgren