Älskade ni!

Varför gör jag så här?
Varför "straffar" jag mig själv på det här viset?
När jag känner mig ensam och lite halvt deprimerad lyssnar jag på sorglig musik eller, i det här fallet, kollar på sorglig film.
"allt för min syster" är en film jag varmt kan rekommendera er att se. Sist jag såg den var med min syster, min syster som jag faktiskt skulle göra allt för.

Jag ligger nu i soffan och gråter så jag hyperventilerar, det är som det brukar vara med sorgliga filmer.
Man börjar gråta för att det händer sorgsna saker i filmen, men sedan tänker man vidare på något eller någon annan. Förr var det alltid lilla Lizz jag tänkte på, hur hon klättrade på Andreas tapet eller hur hon kunde klättra upp i syrénträdet utan att kunna ta sig ner igen. Några år senare var det mormor och sedan morfar jag tänkte på, men tanken återkom ofta till lilla Lizz. På något sätt känns det svårare när ett älskat djur försvinner.
Numera är det lilla Ulli och Melissa som dyker upp i mitt huvud och i mina tankar.
Ulli med den långa, söta nosen och den viftande lilla svansen. Hennes ettriga skällande när hon skulle försvara trädgården mot oinbjudna personer som gick förbli utanför staketet. Alla gånger vi har lekt tillsammans. Bara man blåste lite försiktigt mot hennes ansikte så ville hon busa. Hur hon började "galoppera" bara man sa NU när man var ute och gick. Hur hon sprang upp och ner under tunneln på cykelvägen mor Östgötaporten. Hur glad hon alltid blev när man träffade henne. hur mysig hennes päls var att gosa in sig i. Hur väl hon förstod när man mådde dåligt och hur hon alltid ville trösta. Världens finaste lilla vovve. Min Bästa Vän Ulliga Ulli.
Nu tänkte jag lägga ut en bild av Ulli, men kom på att alla foton ligger på den externa hårddisken. Den som har kraschat! De enda fotona jag har av Ulli är de som är framkallade, inga digitala. Alla mina foton är borta, bara det får mig att gråta än värre!

Det hände ofta, efter en sorglig film, att jag tänker på hemska saker som rör mina närstående som fortfarande är i livet. Tänk om något skulle hända dem?
Skulle jag klara mig utan mina älskade föräldrar? Min bror och min syster, vad vore jag utan dem? Wille och Wilda?
Anton, om jag inte hade Anton? Eller Mini och Mozart?
Snälla ni, tänk på vad ni gör. Gå försiktigt över gatan, håll er friska, kör försiktigt, ge er inte ut på alltför konstiga resor utomlands. Ta hand om er!
Jag klarar mig inte utan er, jag älskar er!
Alexandra Lindgren

(Martina, skicka gärna lite bilder på Ulli till mig är du snäll. Ta gärna med familjebilden sen i påskas också! Tack.)