Här ska ni nu få bokens handling, direkt avskriven från bokens baksida. När ni har läst det ska ni få veta min åsikt:
Paris, 1959. Omvärlden präglas av kalla kriget men i den tolvårige Michels egen familj pågår en annan förtärande konflikt - mamman har en högborgerlig bakgrund, pappan är en fattig italiensk invandrare och hela familjen Delaunay-Marini slits ständigt mellan traditionens bojor och sin frihetslängtan.
Café Balto blir Michels andra hem där han blir medlem i De obotliga optimisternas klubb, en brokig skara östeuropeer i Parisexil vilka fördriver tiden med att spela schack. När Michels äldre bror Franck, kommunistsympatisören, rapporteras saknad i Algeriet sätts familjesammanhållningen på prov. Vilken sida ska Michel välja?
Jag påbörjade läsningen av den här boken för flera veckor sedan, kanske månader?
Till en början gick det ganska trögt att komma in i boken. Kanske var det brist av intresse från min sida? Kanske var det för många ovanliga namn och platser för mig att hålla reda på? Kanske lite för avancerad text och innehåll, kanske är jag lite för dåligt allmänbildad för att kunna förstå berättelsen ordentligt?
Oavsett vad så tog det, som sagt, ett tag för mig att komma in i boken.
Jag har testat att läsa den innan läggdags, uppkrupen i soffan en regnig dag och i baksätet på en bil genom Norge. Inget har varit bra nog.
Tills jag kom hem från norgeresan och satte mig ute på altanen i en solstol. Där fick jag ro att sätta mig in i vad Guenassia ville förmedla till mig.
Där förstod jag vilka personerna i boken var, vad de hade varit med om och vilken roll de hade i unga Michels liv.
De sista två hundra sidorna gick av bara farten. Berättelsen fick liv och jag kunde svepas med av författarens ord.
Det är en, på många sätt, sorglig historia, men Guenassia lyckas fånga upp de lyckliga stunderna och få läsaren att bli glad.
Det jag önskar kunde ha varit annorlunda är slutet. Det var lite för många lösa trådar i min smak, men det kanske är just det som är bra? Kanske är det meningen att det ska finnas rum för mina egna spekulationer och funderingar?
I sin helhet tycker jag att boken var helt okej, det var en utmaning för mig att ta mig igenom den. Dels för att den innehöll så många ryska/ungerska/tyska/franska namn/platser/händelser, men också för att den är skriven på ett annat sätt än alla de klassiska romanerna jag brukar läsa. Det var just därför jag köpte boken, som en utmaning.
Det här är en bok jag tycker du ska läsa!
Kanske är du mer medveten om det kalla krigets händelser och tycker att den här boken är lätt som en plätt att förstå?
Kanske har du, som jag, vissa svårigheter att hänga med?
Vad har du att förlora? Våga.
Alexandra Lindgren
1 kommentar:
Det gläder mig att boken och du kom igång på slutet! Och att du tagit dig an en bok du annars kanske inte skulle ha läst. Jag läser själv väldigt lite krigslitteratur, och tycker liksom du det är lite knepigt med alla namn, platser och historiska fakta man kanske måste veta redan innan man börjar läsa boken.
Skicka en kommentar