400 inlägg!

Hej där!
Visste ni att det här är mitt 400:ade inlägg i den här bloggen!
Inte så illa va? :)
Vad ska jag då skriva för att det här ska gå till historien?
Äsch, jag struntar i det och skriver om mig själv istället. Precis som vanligt!

Nu har jag dammsugit, plockat undan en massa skräp och håller på att laga mat.
Pyttipanna blev det (den här gången också!).
Smidigt att laga innan man ska till jobbet!

Jag går som en mor här hemma, med Mini på armen.
Han är inne i en fas just nu. En vill ha sällskap/uppmärksamhet/synas höras och vara störst fas!
Han står i hallen och river på en av garderoberna och jamar. Eller, han piper/jamar/kurrar/purrar. En blandning!
Så fort man kommer dit och lyfter upp honom blir han lugn och kurar och trajar.
Ja, han har faktiskt börjat traja nu. (Eller, som man brukar säga, stickas med tårna!)

Dessutom har han blivit väldigt "mammig". Det är nästan bara mig han kelar med, men med Mattias busar han. Liten konstig kisse vi har!
En katt med personlighet, en underbar katt!

Så, jag går här hemma med kissen på armen och lagar mat.


Jag har funderat på det här med barn och djur.
Jag tror att jag är en djurmänniska!
När det är småbarn i närheten av mig vet jag inte vad jag ska göra. Det känns så jobbigt! Ska jag prata bebisspråk med dem? ska jag prata normalt? ska jag leka? gå därifrån? Sådant här sker naturligt för alla andra, men inte för mig!

Ett exempel:
Sist jag åkte tåg satt det en kvinna och ett barn, ca 1,5 år, mittemot mig. Det var bara vi som satt där så det var oundvikligt att prata. Vi sa några ord och sedan visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Barnet gick fram till mig och log, började leka med en dinglande sak på min handväska, gav mig pusselbitar och pratade med mig (så gott han kunde). Mamman frågade om jag tyckte att det var jobbigt, men jag svarade nej. Vad ska man säga?
Jag tyckte inte att det var jobbigt att han var där, men jag tyckte att det var jobbigt att jag inte visste hur jag skulle bete mig.

Kommer det däremot fram ett djur så är det inga problem. Du hukar jag mig ner i djurets nivå och pratar bebisspråk. Inga konstigheter!

Är det fler än jag som är så här?
Kommer jag någonsin kunna bli mamma? ;)

Det 400:ade inläggets allvarliga funderingar,
Alexandra Lindgren