tisdag 29 november 2011

Minnen

Jag är kanske 13-14 år gammal. Mitt rum renoveras så jag sitter vid mitt skrivbord i mammas och pappas sovrum och lyssnar på Westlife. Jag kan varenda låt utantill och jag tycker att det är fantastisk musik.
Framför mig har jag ett A4-block med randiga papper. Framsidan är täckt av glittriga klistermärken och nerkladdade ord. Inuti blocket är varje rad fylld med egenskrivna dikter. Kärleksdikter. Min gula favoritpenna har just gått sönder så jag får hålla i plaströret med bläck i. Höljet har spruckit och ramlat bort.
Jag är olyckligt kär och tycker att livet är ganska orättvist. Tur att jag har Jenny. Henne kan jag prata med precis allting om, hon förstår mig och har i stort sett samma problem som jag. Vi delar den obesvarade kärleken om vi säger så, vi har gått och blivit kära i samma kille. Bästa vänner, samma kille. Dumt!
Tur att inte killar är allt här i världen!

Tänk att minnen kan dyka upp bara av att se att Westlife har ett greatest hits på Spotify. Fantastiskt!
westlife-Mandy

Alexandra Lindgren
23 år och lyckligt kär (som INTE längre kan Westlifes texter utantill!)

1 kommentar:

Andreas sa...

Åh, men det här tycker jag är kul att läsa! Jag inser att trots att vi bara hade ett tak (golv) emellan oss, så är det mycket jag inte vet om dig. Fortsätt skriva.

Och förresten, bilderna på ödeshögshus som du skrev om i ett annat inlägg var otroligt kul att se. Haha, hela vår bygd är full av RUCKEL!

Kram från bror