torsdag 14 februari 2013

Att donera organ?

Jag tittade på en dokumentär om en kvinna som hade förlorat sin syn på sitt ena öga i en brand. Hon ska, tack vare en ögondonator, opereras och förhoppningsvis få sin syn tillbaka.

Det här får mig att fundera på organdonationer. Var ställer jag mig i den här frågan?
Vill jag donera mina organ när jag dör? Vilka organ? Till vem? En släkting eller någon helt okänd?

Skulle mina barn, eller för all del min bror, behöva ett organ av mig som jag kan avvara så skulle jag nog göra det. Vad är alternativet? Döden? Skulle jag kunna leva med vetskapen om att någon i min närhet dog på grund av att jag var feg och inte donerade ett organ? Antagligen inte!

Hur är det då med främlingar? Eller en kompis till en kompis?
Det är en svår fråga som egentligen borde vara självklar. Kan man hjälpa så ska man hjälpa.

Varför skulle man inte göra det? För att någon ska skära i min döda kropp? Det märker jag ju inte av då. Men av min levande kropp? Det är frågan!

Jag frågade Anton hur han ville göra, pm han vill donera sina organ efter hans död. Det var en svår och otänkbar fråga för honom, han vill inte tänka på döden. Jag förstår!
Vill jag tänka på döden?
Nej, men just nu känner jag att jag behöver det. Vi kommer alla att dö förr eller senare. Ung som gammal!

Vill jag bli begraven? Eller kremerad? Vilken kyrkogård? I vilken stad?
Jag tänker på just det ibland. Tänk om jag är med i en bilolycka och dör. Ska jag begravas i Hudiksvall så Anton har nära till min grav eller i ödeshög så mamma och pappa har nära?
Jag lämnar det beslutet åt någon annan tillsvidare.

Det här var djupa tankar. Viktiga tankar som vi alla borde fundera på då och då. Alla hjärtans dag kan ha varit en konstig dag att tänka detta på, men dokumentären fick mig att sätta mig i duschen, spola varmt vatten på mina ben och fundera över livet och döden. Främst döden.

Hoppas ni haft en fin dag, det har jag. Anton överraskade mig med vackra blomster och jag honom med en egentillverkad kortlek där jag kärleksförklarar honom med 35 ord. Ni förstår inte vad jag menar, men jag ska berätta för er i ett senare inlägg. Eventuellt!

Men hörrni, tänk på det här någon dag. Berätta för nära och kära hur just ni ställer er i donationsfrågan. Jag tror inte att det är så lätt för en anhörig att själv ta det beslutet när det är dags.
Ta hand om er!



2 kommentarer:

aantoon sa...

Varför håller du handen på hakan ?

Andreas sa...

Anton,
Hon funderar ju ser du väl?

Alexandra,
Intressant att du tar upp detta! Jag har själv funderat väldigt mycket på det. Beslut om organdonation fattade jag för länge sedan, då jag bestämde att ställa hela min kropp till förfogande när jag dör. Ta mina organ, och använd min kropp till forskning. Resten önskar jag bränna, så jag så snabbt som möjligt återgår till den natur jag kom ifrån.

Levande är naturligtvis värre. Det skulle kräva en gång-till-gång-fundering, och det är ingenting jag kan ta ställning till nu.

Att fundera på döden, och att acceptera den som en naturlig del av livet är något vi alla måste gå igenom, och jag tror vi tjänar på att göra det tidigt. Rädslor visar oss vilka brister vi än har, och vi har bar att tjäna på att se dem i vitögat. Jag är ju exempelvis sjukt rädd för att dansa, eller göra några som helst aktiviteter som innefattar fysisk, rytmisk rörelse, helt enkelt för att jag är rädd för att det ska se dumt ut. Skulle jag ta en danskurs skulle det vara fruktansvärt, tills jag nått en nivå där jag bättre förstår mina faktiska dansfärdigheter. Samma gäller för döden - rädslan finns kvar så länge man bara skjuter den framför sig.

Gällande begravning och förberedelser inför döden. Det är intressant att vi är så lika, du och jag. Jag har vid flera tillfällen skrivit ihop dokument där jag tar upp var och hur jag vill bli begravt, och hur mina ägodelar ska fördelas. Dock känns det alltid lite konstigt efter ett tag, och jag slutar halvvägs.

Fortsätt fundera, kära syster!