Jag knaprar på lantchips med smak av gräddfil och lök. De ger mig ångest, jag borde sluta äta. Ena stunden tycker jag att jag är värd onyttiga saker, att jag får äta vad jag vill. Att jag utan tvekan bör baka och äta alla de där godsakerna jag drömmer om.
Andra stunden mår jag dåligt över allt jag trycker i mig. Inte så att jag vill gå och kräkas upp det igen, ni behöver inte bli oroliga. Jag har inte bestämt mig för om jag vill vara den där härliga tjejen med rund midja som alltid har hembakta kakor att bjuda på. Hon som inte tänker för mycket utan bara njuter av livets goda.
Eller vill jag vara den där tjejen som knappt äter något onyttigt alls. Hon som tränar och håller sig frisk och i form, hon som alltid är snygg och smal.
Eller vill jag vara där jag är nu, mitt emellan?
Hon som oftast har något hembakat (även om det ligger i frysen), är ute och motionerar flera gånger i veckan och egentligen är ganska smal?
Hon som äter onyttiga saker, fast nästan alltid med en känsla av ångest?
Jag tittar ut över grusgången framför mig. Överallt växer det upp små gröna blad och grästuvor. Ogräs. Detta ogräs som får mig att stundtals må dåligt. Vad ska besökare tro om mig när de ser hur vår grusgång ser ut? Tycker de att jag vanvårdar min trädgård, att jag borde jobba hårdare? Eller är de så upptagna med att se allt det vackra vår gård har att bjuda på att de inte lägger märke till ogräset förrän jag påpekar det. För det gör jag. Folk kan säga saker som att vi har det så vackert, att vi bor i en idyll. Jag lägger då till något i stil med att vi trivs jättebra, att det är otroligt vackert här, men jag har lite ogräs att rensa bort.
Varför?
Jag vet inte, kanske osäkerhet? Att jag är för självkritisk? Att jag har svårt att någonsin bli nöjd?
Stundtals kan jag tycka om ogräset, det ger mig en stund för mig själv då jag sitter där i min grusgång eller rabatt och arbetar. En stund då jag kan fundera över såväl viktiga som mindre viktiga saker. Vad vill jag bli när jag blir stor? Vad ska vi äta till middag? Borde även jag, liksom min bror, gå ur svenska kyrkan? Vilken bok ska jag läsa nästa gång?
Naturen motarbetar mig, det är nästan som om den vill säga mig något. Hur mycket ogräs jag än tar bort kommer det alltid tillbaka. Jag kan lägga ner flertalet timmar i grusgången, men det kommer alltid tillbaka. Kanske inte lika mycket, men en del utav det.
Vad har jag egentligen för rätt att ta bort det?
Naturen fanns här långt innan huset stod här, långt innan jag ens fanns på jorden. Vem säger att jag har rätt att rensa bort det jag kallar för ogräs? Jag äger marken, men äger jag naturen?
Man kan tycka att det är tyst här ute på landet och till viss del håller jag med, men om man lyssnar riktigt noga så kan man höra många ljud. Fler än man tror. Jag hör, vad jag med mitt otränade motorljudsöra tror kan vara, en röjsåg borta i skogen. Vinden som viner i träden. Fåglarnas kvitter och plåttaket som knäpper i solens sken. Prasslet från min nu tomma chipspåse. Om jag lägger mig med mitt öra väldigt nära så hör jag även hur myrorna springer runt, hur de klättrar över stenar och släpar på sitt byte. Men då får jag ligga nära, riktigt nära.
Jag funderar mycket. Otroligt mycket. Man skulle kunna kalla mig för en tänkare.
Var skulle jag vara om jag inte hade flyttat till Hudiksvall? Var skulle jag bo? Vad skulle jag ha jobbat med? Skulle jag ha studerat? Vilka skulle vara mina vänner? Hur skulle en helg se ut? Kontakten med mina föräldrar, skulle den vara lika kärleksfull och speciell som den är nu?
Det jag kan svara säkert på är att om jag inte skulle ha flyttat till Hudiksvall så skulle jag aldrig ha träffat Helena och Anna-Karin. Jag skulle aldrig ha fått uppleva känslan av att stå längst fram och klappa/stampa takten när Engmans kapell spelar. Jag skulle aldrig ha hört varken Botjitta eller theobald tor. Jag skulle aldrig ha träffat mina jobbarkompisar. Inte heller Lisa och hennes vänner som har välkomnat mig. Som stundtals har fått mig att känna mig som en i hennes stora gäng, fast jag egentligen kanske inte har varit det alla gånger.
Jag skulle inte ha köpt det här fantastiska huset i Stocka. Jag skulle kanske inte ens ha varit i Norrland över huvud taget.
Viktigast av allt, jag skulle aldrig ha träffat Anton, Mini och kanske inte heller Mozart. Dessa tre varelser är så otroligt viktiga för mig, vad vore jag utan dem?
Det kan få mig att må så dåligt, avståndet hem. Hem, jag har två av den varan. Hemma i stocka där jag bor och hemma i ödeshög hos mina föräldrar. Jag bär alltid med mig nyckeln till Villa Ekhyddan i ödeshög i min nyckelknippa, två hem.
Lite drygt 57 mil skiljer mina två världar åt. Ibland önskar jag att jag bodde närmre hem, fast bäst vore om ödeshög låg närmre mig. Norrland är fantastiskt, även om jag inte sett en bråkdel av det stora landskapet i nord. De östgötska slätterna är inte tokiga, de heller.
Jag är kluven. Hela tiden. Det är inte lätt att leva med mig. Jag är glad, sen blir jag ledsen. Jag vet vad jag vill, jag har ingen aning. Jag mår bra, jag mår dåligt. Jag är kluven.
Jag har nu bytt plats. Den hårda betongen var inte bekväm för min rumpa. Dess kyla fick hela mig att frysa. Min mammas röst "akta så du inte får urinvägsinfektion" hörs i mitt huvud. Jag har aldrig haft en sådan sjukdom, jag vet inte vad jag borde akta mig för. Jag har hört att det ska göra ont, låter inte roligt.
Jag flyttade mig till framsidan av huset, till den soliga altanen.
Ljudet från den eventuella röjsågen hörs högre här. Kanske är den i skogsdungen där jag och Evelina hoppade jämfota på stubbar igår efter den milslånga promenaden? Kanske är den någon helt annanstans?
Här hörs även skramlet från en ljuslyktas dörr som hela tiden rör sig i vinden. Grannens flagga vajar i vinden. Den har varit hissad sedan nationaldagen, sjätte juni. Jag tänker på min far, han som bara hissar flagg på högtider och födelsedagar, aldrig annars. Vad tycker han om att flaggan är hissad flera veckor i sträck här hos grannen? Vad tycker jag? Det är vackert, det kan jag inte komma ifrån. Dock har jag pappas rutiner i tanken, jag hade nog kanske hellre sett en vimpel där. Fast vad spelar det för roll?
Vad vill jag bli när jag blir stor? Jag fyller tjugofem i september, ångesten är påtaglig. Tiden går för fort, men jag står still. Beroende på hur man ser det förstås. Det är inte alla i min ålder som har köpt hus på landet. Eller hus över huvud taget. Kanske en bostadsrätt, men hus är nog mindre vanligt.
Jag känner mig stressad inför framtiden. Jag borde göra något med mitt liv. Studera, skaffa en utbildning. Bli något, bli någon.
Jag duger i andras ögon, men duger jag i mina? Ibland. Stundtals kan jag vara riktigt tillfreds med mitt liv, jag kan njuta av solen och tycka att jag har det bra. Att jag har lyckats.
Andra dagar kan jag få sådan ångest över att jag "bara" har gått gymnasiet, att jag har relativt dålig lön och att jag inte tar tag i mitt liv.
Till mitt försvar, vem jag nu än försöker övertyga, kan jag säga att jag kom till Hudiksvall 18 juni 2007. 31 juli samma år började jag jobba extra i en butik här i staden. Ytterligare några månader senare fick jag en fast tjänst. Nu är jag säljchef. Jag har kanske inte stått still ändå?
Jag kan bli stressad över så mycket. Visst vill jag läsa, men till vad?
Jag önskar att någon person skulle analysera mig och säga vilken utbildning som passar mig. Säga att läs den, det är som handen i handsken för dig. Din framtid.
Jag, som egentligen inte är direkt barnkär, känner en stress att skaffa barn. Bara en sådan sak som att min iPhone vill skriva "barnlös" när jag försöker skriva "barnkär". Är detta ett tecken på något? Är jag paranoid?
Innan jag ger världen ett nytt liv vill jag veta vad mitt liv ska gå ut på. Det ville jag veta helst igår. Eller för tre år sedan.
Jonas Gardells sommarprat berörde mig, så mycket att jag ville att även Anton skulle bli berörd. Jag tvingade på honom mina känslor kan man säga. Vi lyssnade på sändningen under en middag för några dagar sedan. Han verkade mest tycka att det var tråkigt och reagerade nog bara på att Gardell valde att spels låten copacabanana av Sean banan.
Jag stängde av, blev sur och åt under tystnad. Funderade på om jag gjort rätt som blivit tillsammans med en kille som var så ointresserad av en sådan gripande berättelse. En kille som man kanske inte kunde ha direkt djupa samtal med.
Efter några minuter frågade han mig om den där tavlan som Gardell pratade om. Och om den rosa triangeln, märket på Gardells jacka som hans far reagerade så starkt på i berättelsen.
Jag kände hopp, Anton hade alltså lyssnat ändå. Man kanske kunde ha djupa samtal ändå, med lite övning. Kanske hade jag valt rätt.
Jag är inte rätt person att bestämma hur någon ska vara. Om jag är en tänkare så är Anton en görare. Han gör saker, funderar inte så mycket. Jag funderar otroligt mycket, ibland så mycket att inget blir gjort.
Som med staketet här hemma. Igårkväll kikade han på olika staket på internet, ska vi göra om vårt här hemma? Idag köpte han färg och i helgen ska han måla. Under den korta stund då han funderade en timma och sedan bestämde sig och köpte färg har jag hunnit tänka mycket. Kanske inte så mycket på designen, det får han avgöra. Jag tänkte mer på hur vi ska göra där vår trädgård möter grannens. Vad säger dem om att vi målar om staketet? Blir de sura om deras nu rödbruna staket blir vitt?
Anton skrattar åt mina tankar, det är vårt staket vi gör som vi vill.
Kanske är det min osäkerhet som återigen gör sig påmind?
Han ringde förut förresten. Anton.
Han frågade hur set var med mig då jag antagligen lät konstigt på rösten. Jag svarade att jag var harmonisk där jag satt på betongtrappan och funderade. Han började ställa frågor. Vadå harmonisk? Vad menade jag? Vadå speciell sinnesstämning? Hade jag gått och blivit kristen? Jehova?
Jag svarade då att jag funderar på att gå ur svenska kyrkan.
Hans svar var; gör vad du vill, bara du inte blir crazy så är det lugnt. Crazy dude!
Vi lade på och jag log.
Tänk att inte behöva fundera så mycket, tänk att leva i nuet och inte hela tiden ha två eller tre scenarier om hur saker och ting kan gå beroende på vilka val man gör i livet.
Jag tror det är en ganska bra kombination ändå, en tänkare och en görare. Vi kan lära av varandra.
Jag inser nu att det här inlägget blev långt mycket längre än förväntat. Kanske kom tankar jag inte tänkte dela med mig av upp. Kanske var jag lite för ärlig? Kanske lite för öppen?
Kanske borde jag ha slutat skriva för längesedan? Kanske samtidigt som chipsen tog slut?
Jag vet inte, det som har skrivits har skrivits. Närmare två timmar har jag skrivit, 40% av mitt batteri har gått åt. Det känns ändå bra, bra att få sätta ord på sina känslor ibland.
Jag ska nu ligga kvar här på altanen en liten stund. Fortsätta med mina funderingar. Sedan ska jag gå och göra något. Kanske hänga tvätt.
De där stora frågorna väntar jag med ett tag, även om jag vet att det inte kommer knacka på min dörr en dag och visa sig att det där utanför står en person som berättar vilken utbildning jag ska gå. Eller vilka steg i vilken riktning jag ska ta. De svaren finns det bara en person som kan ge mig. Jag.
Om ni läste hela vägen hit så vill jag tacka er för visat intresse. Och för att ni finns. Och för att jag finns. Tack!
Alexandra Lindgren
1 kommentar:
Jag läste naturligtvis hela o känner att vi tar det här när vi ses. Älskar dig / Mamma
Skicka en kommentar