tisdag 11 februari 2014

Fredrik Backman - En man som heter Ove

Alltså jag förstår om ni börjar tröttna på mig då det här är mitt tredje inlägg på bara några timmar. Det här med matteräkning skjuter jag upp i det längsta som ni kanske har förstått nu.
Iallafall, jag måste bara dela med mig av det här.

Jag älskar att läsa böcker. Det gör hela min familj. När jag har läst ut en bok tar jag med mig den ner till mina föräldrar så de också får läsa den. Samtidigt tar jag med mig deras lästa böcker hem till mig så jag kan läsa dem.
Det gör att jag ofta läser böcker som jag kanske inte skulle ha läst eller köpt i vanliga fall.
Som den här boken jag ska berätta om nu, En man som heter Ove.



Boken är skriven på ett så otroligt bra sätt. Backman får mig att leva mig in i berättelsen, känna samma känslor som personerna i historian. Han får mig att tänka till, värdera mitt liv, känna lycka, skratta högt och gråta hejdlöst.

Huvudpersonen Oves liv innehåller så mycket kärlek, sorg och kontrollbehov. Så mycket ilska och aggression. Så mycket ömhet och saknad. 

Backman vet hur han ska uttrycka sig för att få mig, som läsare, att bli berörd. Att känna igen mig, att skratta och att gråta. 
Jag har hulkat mig igenom bokens sista kapitel. Gråtit så högt att katterna tittat konstigt på mig. Gråtit så att jag har skakat i hela kroppen och fått andningssvårigheter. Gråtit av sorg, men också av en otrolig glädje.
Om du får möjlighet måste du läsa den här boken. Måste.


Alexandra Lindgren 

2 kommentarer:

Anonym sa...

ja så är det, en man som åker Saab kan man lita på. Ha det skönt i solen.
Puss!/Far

Anonym sa...

Jag såg ut precis som du i ögonen när jag läste boken! / Mor