Vårkänslor

Jag vet, det är på tok för tidigt, men nu är dem här. Vårkänslorna.

Solen skiner in genom persiennerna, fåglarna kvittrar, snön droppar från taken, vägarna blir bara och katterna solar sig i fönstren.

Idag är en sådan dag då man bara vill vara utomhus. Man är glad och förväntansfull. Man får tusentals idéer och tankar. Man vill olja in altanen som fortfarande är full av snö. Man vill leta efter vårblommor som ännu inte kommit. Man vill sy gardiner. Man vill sitta och läsa en bok i solskenet. Man vill göra många härliga och kreativa saker, men man vill inte sitta inomhus och plugga matte. Sådant man måste göra. 

Jag åker till Afrika om 19 dagar och då måste jag vara lite mer förberedd på det kommande högskoleprovet. Jag kommer hem några dagar innan det ska skrivas och jag vill få bättre resultat nu ön sist så då måste jag fokusera. Det är svårt, otroligt svårt att ta tag i pluggandet när det finns så mycket annat som är så mycket roligare.

19 dagar, egentligen ingenting. Är jag redo för detta?

Jag blir nog aldrig riktigt redo, jag hoppar in i det bara. Hoppar in och räknar med att det ska gå bra, att allt löser sig. 

Jag är van att alltid tänka ut scenarion i förväg och försöka hitta lösningar och exempel för vad som enventuellt kan hända. Nu ska jag försöka lämna det tankesättet i Sverige och ta med mig Antons tankesätt "det löser sig" till Afrika. För det gör det ju faktiskt, löser sig. På ett eller annat vis.

Tillbaka till det här med vårkänslorna. Idag gav jag mig ut på en joggingtur. Nej, en löprunda. Jag sprang faktiskt ganska fort idag, under 6 minuter på varje kilometer. Inte snabbt för en atlet, men för mig är det bra.

Jag hade ett leende på läpparna hela tiden. Tänk vad solen gör med oss människor. 

Alla jag mötte hälsade glatt och jag log och sa hej tillbaka. För varje leende jag fick ökade jag takten och blev gladare.

Världen blir vackrare av sol. Jag önskar att jag hade stannat upp och fotograferat vyerna vid Rönnskär så ni hade fått ta del av det jag upplevde idag. Bländande solsken över det öppna havet på ena sidan av bron och stora, men spruckna isblock på andra sidan. Fantastiskt vackert.

Jag är glad att jag har så nära till naturen, att jag får vara en del av den. Vi måste vara rädda om den. 

Jag kommer säkert sakna den friska och lite kyliga luften under mina löprundor när jag befinner mig i Zimbabwe. Precis som jag säkert kommer sakna värmen när jag åter är hemma i stocka. 

Jag måste komma ihåg att stanna upp och andas, att ta in alla känslor och intryck. Att leva i nuet.

Nu ska jag göra lite träningsövningar, äta frukost och sedan ta tag i matematiken.

Hoppas ni har en härlig tisdag!

Alexandra Lindgren