Om ca 25 minuter ska jag och Mattias infinna oss på Texas. Där ska vi äta god mat. Jag längtar efter majskolven och cole slawen, den är så god där!
Problemet är bara att jag gråter!
hur fint blir sminket när man gråter?
Hur fin blir middagen när man har gråtit?
Inte alls fint!
Anledningen då?
Ulli!
Jag tänker på hennes söta lilla nos, hennes irriterande skall, hennes sätt att vifta med hela rumpan när hon är glad, hennes fina päls och allt som är bra med henne. Hon är en sådan fin liten hund!
Ska hon bara försvinna nu?
Ska hon aldrig komma hit igen? ska jag aldrig mer få träffa henne?
Min älskade lilla Ulla.
Min Bästa Vän Ulliga Ulli.
Jag som byggde hinder som hon kunde hoppa över.
Vi som lekte "picachu" i mitt rum när jag var liten.
Hon som är så social och älskvärd.
Ska hon försvinna nu?
Aldrig från mitt hjärta!
Aldrig!
Måste sluta gråta nu, vi ska ju faktiskt på restaurang!
Alexandra Lindgren
3 kommentarer:
Än är inte Ulla borta men med tanke på hennes hälsa, hon kan inte andas utan att hosta, hon är tillbaka till valpstadiet och har svårt att hålla sig inomhus. När vi kommer hem ligger hon och hälsar, viftar på svansen men springer inte fram till dörren som förr. Hon inser nog själv att åren kommit i fatt, övervikten har inte hon kunnat ansvara för, någon/vi har ju serverat maten.
Mor och jag har insett att hon lever inte för sin skull utan för våran och det är inte rätt. Därför vill vi göra det som är mest värdigt för henne och låta "Ulla" somna in och ha det gott, det är hon värd. Det svåra är att veta när det är rätt.För henne är det rätta nu, men för oss är det så svårt att inse att vi måste lämna henne, vem ska sen jaga ut oss på morgonen? Eller vilja gå en nos,sväng på eftermiddagen? Ligga på altanen och skälla på alla som går förbi.Eller bara finnas där som något vi snubblar över vartän vi ska? Önskar att vi valt en ful kravall hund istället för Ulla kanske det varit lättare då, vi har i alla fall bestämt att hon ska få somna in hemma och lugnt, kosta vad det kosta vill men Lizz har väntat länge på en kompis att dela erfarenheter med.
Det var fint skrivet, både av far och syster.
Önskar också att vi kunde ha kvar "Ulla" för alltid, men det är ju så uppenbart att hon inte mår bra. Det kommer bli tomt utan henne.
Skicka en kommentar