jag fick just den här bilden av pappa. Mamma sitter med ulli och läser mitt brev. Mitt sista farväl! Jag har aldrig varit med om något sådant här, hur gör man? Morfar dog av ålder, det visste man skulle ske. Det bara blev så! Imorgon kommer en veterinär och låter min lilla älskling somna in klockan 4. Hur ska man göra? Jag kan inget göra! Jag räknar timmarna, vet precis hur lång tid hon har kvar att leva. Min lilla vän! Min älskade lilla vän! Det är så himla svårt att veta att det här fotot är det sista jag kommer se på henne. Jag kommer aldrig mer träffa henne! Nästa gång jag åker hem kommer hon inte finnas där. Hon kommer inte vifta på svansen och skälla. Jag kommer aldrig mer kunna klappa henne. Aldrig! Min älskade lilla ulla! Jag älskar dig så! Kommer aldrig glömma bort dig! Mina föräldrar är de bästa och starkaste i världen! Hur skulle de annars klara av att ta tag i det här, att boka en tid och sedan ringa runt till alla barn och berätta att nu är det dags. Nu måste jag ringa dem! Godnatt ni som kommer kunna sova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar