Nu, när jag låg i soffan och gosade med Mozart, kom jag att tänka på en sak.
Jag har hört att det ska vara en enastående upplevelse första gången ens barn säger "jag älskar dig!". Första gången någon som står en nära säger det ÄR enastående, men det ska tydligen vara något alldeles särskilt när ens egna barn säger det.
Är det det Mini och Mozart försöker säga till mig?
När Mini följer mig som en liten vovve, klättrar på mitt lår för att komma upp i min famn och kela. Säger han att han älskar mig då? När han ligger vid fotändan på min säng varje natt, säger han då att han trivs i mitt sällskap?
När Mozart buffar med sin lilla näsa mot min stora näsa, säger han att han älskar mig då?
När han inte kan få nog av att kela?
Mina underbara små katter. Mina älskade små "barn".
Folk kan tycka att jag är "mjäkig" och fånig med mina katter, att jag behandlar dem som riktiga barn. Att jag överdriver när jag pratar bebisspråk eller gör små leksaker av garn till dem.
Visst, det kanske de har rätt i, men det är mitt vis att säga "jag älskar er" på!
För det gör jag, jag älskar dem på ett sätt jag aldrig har älskat något tidigare, de är mina barn. Mitt allt!
Alexandra lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar